Värmdö kommuns historia

Värmdö finns skriftligt omnämnt första gången 1314. Då stavas det Wermdö. Troligen har namnet ett samband med Vindö ström, som var en av de viktigaste farlederna i äldre tider. Vindö ström var känd för att ligga öppen utan is länge vintertid, vilket ordet värmd skulle kunna syfta på.

Men redan på stenåldern har det funnits människor i den skärgård som idag utgör Värmdö kommun. Det vittnar en mängd fornfynd om. Först under medeltiden började Värmdö att bebyggas på vissa ställen. Fiske, säljakt, jordbruk och möjlighet att hålla egen boskap gjorde vissa områden attraktiva för bosättning. Ända fram till 1800-talets slut var dessa näringar de viktigaste i skärgårdsbornas tillvaro.

Värmdö var under medeltiden en enda stor socken med en gemensam sockenkyrka, den som ännu heter Värmdö kyrka. I denna socken ingick hela nuvarande Värmdö kommun med undantag för Nämdö som låg under Österhaninge socken och som först under 1900-talet kom att föras till Värmdö. I Värmdö socken ingick också hela Ormingelandet, större delen av Ljusterö och de nuvarande Vaxholmsöarna Rindö, Ramsö, Tynningö och Skarpö.

Under 1600-talet började en uppdelning av den vidsträckta socknen eftersom det var en lång väg för skärgårdsborna att färdas till socknens medeltidskyrka på centrala Värmdölandet. Då bildades Möja och Djurö som annexförsamlingar. Ingarö blev ett annex under 1700-talet. Annexförsamlingarna fick egna kyrkobyggnader, små träkapell byggda av skärgårdsborna själva. De äldsta kvarvarande kapellbyggnaderna ligger på Djurö och Ingarö. De är från 1600- respektive 1700-talet. 

Utveckling genom vattenleder

Vattnet var den viktigaste transportvägen. Man var beroende av vattenlederna för att kunna ta sig till ängs- och betesholmar med betesdjur, mjölka och skörda hö. Vattenlederna hade också stor betydelse för byarnas handel med omvärlden, främst Stockholm och Vaxholm. Den militära flottan använde vattenlederna för övningar, och man vet att flottan hade en ankringshamn vid Djurhamn på Djurö redan under vasatiden.

Den viktigaste handelsvaran för befolkningen i Värmdös övärld var fisk, kött, smör och ved. Dessa varor byttes mot spannmål eller pengar. En viktig bisyssla var lotsningen av gästande fartyg, speciellt kring Sandhamn och Runmarö. På Runmarö bröt man också sedan medeltiden kalksten som användes vid husbyggen inne i Stockholm. Kring sekelskiftet 1900 fick handeln ett uppsving genom den nya ångbåtstrafiken, som ökade möjligheten till snabba färskvarutransporter. Det var också då jordgubbsodlingen på öarna blev allt mer förekommande, i synnerhet i mellersta skärgården och på Möja. Möjajordgubbarna blev ett så välkänt begrepp att även Haröborna började kalla sina jordgubbar för det.

Efter 1800-talets mitt började borgerskapet från Stockholm söka sig ut till Värmdö som sommargäster. Längs ångbåtslederna byggdes rikt utsmyckade sommarvillor. De första sommarvillorna uppfördes på Norra Lagnö, vid Lindalssundet, i skärgårdsbyarna Stavsnäs och Sandhamn. Här började de första sommarparadisen växa fram. 

Sandhamn var sedan tidigare en lots- och tullplats. Med sommargästernas intåg blev Sandhamn också en seglarmetropol med klubbhus för Kungliga Svenska Segelsällskapet (KSSS). Under 1800-talet ökade också skärgårdsintresset bland intellektuella, konstnärer och författare som fascinerades av skärgårdsbefolkningens liv och den karga naturen. En känd skärgårdsskildrare är August Strindberg, som periodvis bodde på olika platser inom nuvarande Värmdö kommun. Redan 1868 bodde han på Sandhamn och banade därigenom vägen för många andra kända konstnärer och författare. Skärgårdsborna tog tacksamt emot den nya inkomstkälla som sommargästerna innebar. 

Modern tid

Vid 1900-talets början hade den forna storsocknen splittrats upp i sex småkommuner. Till dem hörde bruksorten Gustavsberg, med sin kända porslinsindustri från 1800-talets första hälft. Redan 1902 blev Gustavsberg en självständig kommun. Under början av 1900-talet införlivades Rindö, Ramsö, Tynningö och Skarpö med Vaxholm. Därefter återstod tre kommuner inom Värmdös område: Värmdö, Gustavsberg och Djurö. År 1974 skedde en sammanslagning av dessa till dagens Värmdö kommun. Man antog Gustavsbergs kommunvapen från 1960 som den nya kommunsymbolen, och Gustavsberg blev kommunens centralort.

Gustavsbergs porslinsfabrik fanns här sedan 1820-talet och var vid förra sekelskiftet en av landet största industrier med ett tusental anställda. Industritraditionen lever vidare än idag, då man tillverkar keramiskt sanitetsporslin här. Konstgods och serviser tillverkas fortfarande i mindre skala. Gustavsberg har genom sin industrihistoria en välbevarad bruksmiljö med intressanta bostads- och fabrikshus från fabrikens start fram till idag. Idag finns också ett porslinsmuseum i ett av de äldre fabrikshusen i Gustavsbergs hamn. Här kan man få en bild av Gustavsbergs historia och det liv man levde på bruksorten i sin glans dagar.

Litteratur om Värmdö

På en särskild plats i Värmdös bibliotek finns litteratur som berör Värmdö och Gustavsberg. Här finns böcker om Värmdös historia, natur, öar, Gustavsbergs porslinsfabrik, hembygdsföreningarnas årsskrifter och mycket mera.

Ett urval skrifter om gamla Gustavsberg finns till försäljning på biblioteket:

  • Gustavsbergs porslinsfabrik, människor och miljöer
  • Gustavsbergs norra bruksgator, en riksintressant kulturmiljö i Värmdö kommun
  • Höjdhagen och Östra Ekedal i Gustavsberg, en riksintressant kulturmiljö i Gustavsberg
  • Människor och hus i Gustavsberg
  • Sandhamn, en riksintressant kulturmiljö i Värmdö kommun
  • Stavsnäs by, en kulturhistoriskt värdefull miljö i Värmdö kommun
  • Djurhamn, örlogshamn under vasatid

Senast publicerad: 2016-02-23

Kontakt

Värmdö kommun
Skogsbovägen 9–11, Gustavsberg
Postadress: 134 81 Gustavsberg
Telefon: 08-570 470 00
varmdo.kommun@varmdo.se

 


Mer kontaktinformation

Mer information