Till kommunens startsida
Till porslinsmuséets startsida

Från 18 feb 2012 till och med 29 apr 2012

OBS: Denna aktivitet har passerat

Emalj på G

Emaljmåleriet inleddes 1949. Stig Lindberg hade i uppdrag att färgsätta badkar, han lade då märke till att färgproverna blev intressanta och började experimentera med att måla med emaljfärger på 2 mm stålplåt.

Konst på badkarsfabriken

Emaljmåleriet inleddes 1949. Stig Lindberg hade i uppdrag att färgsätta badkar, han lade då märke till att färgproverna blev intressanta och började experimentera med att måla med emaljfärger på 2 mm stålplåt. Snart kallade han på sina kamrater, bl.a. konstnärerna Egon Møller Nielsen och Endre Nemes, som snabbt blev entusiastiska emaljmålare.

Först och störst

Endre Nemes utförde redan 1950 landets första monumentalarbete i emalj: Zodiak-klockan på en husfasad i Stockholmsförorten Västertorp. Landets växande stadsmiljöer på 1950- och 60-talen behövde utsmyckning och ryktet om Gustavsbergs stryktåliga emaljer spred sig. Konstnärer kom till fabriken för att måla större verk för skolor, varuhus, torg, sjukhus och den nya tunnelbanan – landets förmodligen största emaljverk är de två 145 meter långa emaljväggarna på Mälarhöjdens T-banestation, skapade 1965 av Margareta Carlstedt. Emaljkonst i offentlig miljö blev snart populär överallt i landet. Ett exempel är Lage Lindells 13 m långa emaljinstallation ”Former och föremål från stranden” som producerades i Gustavsberg 1958 och som sedan 1994 sitter på stadshusets fasad i Västerås.

Hipp och populär

På 1960-talet blev emaljkonsten hipp och populär. När den världsberömde arkitekten Le Corbusier besökte fabriken 1961 var det just emaljerna som intresserade honom mest. 1964 tillverkades de första Guldbaggarna i Gustavsberg, formgivna av Karl Axel Pehrson i samarbete med gustavsbergskonstnären Eje Öberg. En av de flitigaste emaljkonstnärerna var Bengt Berglund. Han utvecklade den s.k. emaljgrafiken – en teknik för serieproduktion av emaljbilder som blev mycket populära. Även utomlands uppmärksammades Gustavsbergs emaljkonst – utställningen ”Four Swedish Enamel Artists” (Bengt Berglund, Göran Nilsson, Alf Olsson och Nalle Werner) vandrade runt i USA under tre år (1976-1979).

”Konstens mässingsmusik"

Under 1970- och 1980-talen och ännu i början av 1990-talet skapades i Gustavsberg mängder av små och stora emaljkonstverk. Men trots den omfattande verksamheten fick emaljkonsten sällan någon större medial uppmärksamhet. Konstkritiker hade svårt att ta de blanka och ofta klatschiga ytorna på allvar. Emaljmåleriet kallades "konstens mässningsmusik". Kanske var det plåten i sig och kopplingen till storindustri som stack i ögonen? Men det var hur som helst full fart i emaljverkstaden ända tills den stängdes i samband med fabrikens nedläggning 1993. Vissa delar av utrustningen överfördes då till Konstnärernas Kollektivverkstad i Nacka (KKV), vilken idag är en av det fåtal platser i landet där man alltjämt kan bränna emaljplåtar.

"Glasemaljens" revanch

Idag ser vi en renässans för emaljen som konstnärlig teknik. "Glasemalj", som materialet nu kallas, har återupptäckts som ett uthålligt material för konstnärlig utsmyckning i offentlig miljö. Stockholms tunnelbana är en sådan tuff miljö, där emaljen visat sig mycket motståndskraftig, inte minst mot klotter. Också idag finns både äldre och yngre konstnärer som väljer att arbeta med emalj. Några av dem finns representerade i vår parallellutställning i Kakelugnsrummet "Emalj på KKV", där nio samtida emaljkonstnärer, verksamma på Konstnärernas Kollektivverkstad i Nacka, visar ett urval av sina verk. Läs mer om denna utställning nedan!

 

0 kommentarer har registrerats
Lämna en kommentar
Lämna en kommentar