Värmdös historia

Namnet Värmdö finns skriftligt omnämnt första gången 1314. Då stavas det Wermdö.

Man tror att namnet har ett samband med Vindö ström, som var en av de viktigaste farlederna i äldre tider. Vindö ström var känd för att ligga öppen utan is länge vintertid, vilket ordet värmd skulle kunna syfta på.

Första invånarna

Sedan stenåldern har människor verkat i skärgården, men skärgården var inte en attraktiv boplats. Det var väderutsatt, farligt, kargt och sumpigt. Stora ytor, av vad som idag utgör Värmdö kommun, låg ännu under vattenytan. Landhöjningen hade pågått, och pågår fortfarande, sedan inlandsisens tunga istäcke smält bort (ca 10 000 - 7000 f.Kr.). Först under medeltiden började mer permanenta byar utvecklas. De tidigaste koloniserade områdena ligger på väderskyddade och trygga platser som gav bosättarna goda försörjningsmöjligheter. Födkroken var fiske, säljakt och jordbruk. Ända fram till 1800-talets slut var dessa näringar de viktigaste i skärgårdsbornas tillvaro.

Medeltida Värmdö

Värmdö var under medeltiden en enda stor socken med en gemensam sockenkyrka, Värmdö kyrka. I denna socken ingick hela nuvarande Värmdö kommun med undantag för Nämdö som låg under Österhaninge socken och som först under 1900-talet kom att införlivas i Värmdö. I Värmdö socken ingick också hela Ormingelandet, större delen av Ljusterö och de nuvarande Vaxholmsöarna Rindö, Ramsö, Tynningö och Skarpö.

Under 1600-talet började en uppdelning av den vidsträckta socknen eftersom det var en lång väg för skärgårdsborna att färdas till socknens medeltidskyrka på centrala Värmdölandet. Då bildades Möja och Djurö som annexförsamlingar. Ingarö blev ett annex under 1700-talet. Annexförsamlingarna fick egna kyrkobyggnader, små träkapell byggda av skärgårdsborna själva. De äldsta kvarvarande kapellbyggnaderna ligger på Djurö och Ingarö. De är från 1600- respektive 1700-talet.

Utveckling genom vattenleder

Vattnet var den viktigaste transportvägen. Man var beroende av vattenlederna för att kunna ta sig till ängs- och betesholmar med betesdjur, mjölka och skörda hö. Vattenlederna hade också stor betydelse för byarnas handel med fastlandet, främst Stockholm och Vaxholm. Den militära flottan använde vattenlederna för övningar. Flottan hade en ankringshamn vid Djurhamn på Djurö redan under Vasatiden.


Handel och näring

Den viktigaste handelsvaran för befolkningen i Värmdös övärld var fisk, kött, smör och ved. Dessa varor byttes mot spannmål eller pengar. En viktig bisyssla var lotsningen av gästande fartyg, speciellt kring Sandhamn och Runmarö. På Runmarö bröt man sedan medeltiden kalksten som användes vid husbyggen inne i Stockholm. Kring sekelskiftet 1900 fick handeln ett uppsving genom den nya ångbåtstrafiken, som ökade möjligheten till snabba färskvarutransporter. Det var också då jordgubbsodlingen på öarna blev allt mer förekommande, i synnerhet i mellersta skärgården och på Möja. Möjajordgubbarna blev ett så välkänt begrepp att även Haröborna började kalla sina jordgubbar för det.

Sommarnöjet i skärgården

Efter 1800-talets mitt började borgerskapet från Stockholm söka sig ut till Värmdö som sommargäster och för seglaräventyr. Längs ångbåtslederna byggdes rikt utsmyckade sommarvillor. De första sommarvillorna uppfördes på Norra Lagnö, vid Lindalssundet, i skärgårdsbyarna Stavsnäs och Sandhamn. Nu började Värmdö kommuns sommarparadis växa fram.

Samtidigt ökade också skärgårdsintresset bland intellektuella, konstnärer och författare som fascinerades av skärgårdsbefolkningens liv och den karga naturen. En känd skärgårdsskildrare är August Strindberg. Sommaren år 1868 bodde Strindberg i Sandhamn. Borgerskapets och intelligentsians intresse banade vägen för andra semesterfirare att komma ut och uppleva skärgården. Skärgårdsborna tog tacksamt emot den nya inkomstkälla som sommargästerna innebar.

Värmdö kommun tar form

Vid 1900-talets början hade Värmdö storsocknen splittrats upp i sex småkommuner. Till dem hörde bruksorten Gustavsberg. Redan 1902 blev Gustavsberg en självständig kommun. Under början av 1900-talet införlivades Rindö, Ramsö, Tynningö och Skarpö med Vaxholm. Därefter återstod tre kommuner inom Värmdös område: Värmdö, Gustavsberg och Djurö. År 1974 skedde en sammanslagning av dessa till dagens Värmdö kommun. Man antog Gustavsbergs kommunvapen som den nya kommunsymbolen, och Gustavsberg blev kommunens centralort.

Gustavsbergs porslinsfabrik

Gustavsbergs porslinsfabrik etablerades på 1820-talet och var vid förra sekelskiftet en av landet största industrier med ett tusental anställda. Gustavsbergs porslinsfabrik har bland annat producerat konstgods, serviser, sanitetsporslin, chamottetegel, takpannor och plastföremål. Den lukrativa industriepoken är förbi, men ännu verkar konstnärer som tillverkar konstgods och serviser i byggnadernas ateljéer. Gustavsberg är en intressant bruksort med välbevarade fabriksbyggnader och bostadshus från fabrikens start fram till idag. Idag ligger Gustavsbergs porslinsmuseum i ett av de äldre fabrikshusen i Gustavsbergs hamn. Ett besök på Porslinsmuséet ger en bild av Gustavsbergs historia och livet som bruksarbetarna levde.

Senast publicerad: 2017-01-24

Kontakt

Värmdö kommun
Skogsbovägen 9–11, Gustavsberg
Postadress: 134 81 Gustavsberg
Telefon: 08-570 470 00

varmdo.kommun@varmdo.se

Ställ en fråga direktlänk till annan webbplats

 


Mer kontaktinformation