Tyck till

Kulturmiljö och kultur-miljövård

Skuta i Gustavsbergs hamn tidigt 1900-tal

En kulturmiljö bär sammanhängande spår av människors liv och arbete. Det handlar inte bara om enstaka hus eller objekt, utan om hela miljöer med landskap, vägar, fornlämningar och byggnader.

Kulturmiljövård inbegriper flera ämnesområden, till exempel bebyggelsehistoria och arkeologi. Att värna om kulturmiljöer är precis som naturvård, det vill säga ett samhälleligt intresse som ska vägas in i framtida beslut om mark- och vattenanvändning.

Värmdö kommuns historia

Värmdö finns skriftligt belagt första gången 1314 då det skrivs Wermdo. Någon säker tolkning av namnet finns inte. Troligen ska namnet sättas i samband med Vindö ström som var en av de viktigaste farlederna i äldre tid. Vindö ström var känd för att hålla sig öppen länge vintertid, vilket ordet värmd skulle syfta på.

Sedan stenåldern har det funnits människor i den skärgård som idag utgör Värmdö kommun. Men i större omfattning bebyggdes området först under slutet av forntiden och framför allt under medeltiden. Fiske och jakt på säl och sjöfågel samt möjlighet att bruka lite jord och hålla boskap gjorde bosättningen möjlig och fram till 1800-talets slut var dessa näringar stommen i skärgårdsbornas tillvaro.

På de stora landen och en del större öar som Svartsö fanns det bättre förutsättningar för jordbruk även om det också här rörde sig om blygsamma arealer i jämförelse med fastlandet.

Vattnet var den viktigaste transportvägen och man var beroende av vattenlederna för att kunna ta sig till ängs- och betesholmar med betesdjur och för mjölkning och höskörd. Vattenlederna hade också stor betydelse för byarnas handel med omvärlden, då främst Stockholm och Vaxholm, och för flottan som vid Djurhamn på Djurö hade en ankringshamn under vasatid.

Den viktigaste handelsvaran för befolkningen var fisk, men också kött, smör och ved byttes mot spannmål eller pengar. En annan gammal bisyssla var lotsningen som är känd från Sandhamn och Runmarö. På Runmarö hade man också sedan medeltiden brutit kalksten som användes vid husbyggen i huvudstaden. Kring sekelskiftet 1900, när ångbåtstrafiken möjliggjorde snabbare färskvarutransporter, blev jordgubbsodling vanligt på öarna, då särskilt i mellersta skärgården och i synnerhet på Möja. Möjajordgubbar blev ett så välkänt begrepp att även Haröborna kallade sina jordgubbar för detta.

Efter 1800-talets mitt började borgerskapet som sommargäster söka sig ut till Värmdö. Rikt utsmyckade sommarvillor uppfördes utmed ångbåtslederna, till exempel på Norra Lagnö och vid Lindalssundet, men även skärgårdsbyar som Stavsnäs och Sandhamn byggdes ut och blev sommarparadis. Den sistnämnda byn, som ursprungligen var en lots- och tullplats, blev dessutom en seglarmetropol med klubbhus för KSSS (Kungliga Svenska Segelsällskapet).

Intresset för skärgården var i slutet av 1800-talet också stort bland intellektuella, konstnärer och författare som fascinerades av skärgårdsbefolkningens liv och den karga naturen. En känd skärgårdsskildrare är August Strindberg som periodvis bodde på olika platser inom nuvarande Värmdö kommun. Redan 1868 hade han kommit till Sandhamn som senare besöktes av andra kända konstnärer och författare. Skärgårdsborna tog tacksamt emot den nya inkomstkälla som sommargästerna innebar.

Vid 1900-talets början hade den forna storsocknen splittrats upp i sex småkommuner. Till dem hörde bruksorten Gustavsberg med sin kända porslinsindustri från 1800-talets första hälft som hade blivit självständig kommun 1902. År 1913 införlivades Rindö med Vaxholms stad och så sent som 1946 begärde de övriga öarna vid Vaxholm att få bli lösgjorda från Värmdö. Under åren 1952-1966 reducerades kommunantalet till tre stycken, nämligen Värmdö, Gustavsberg och Djurö kommuner. År 1974 skedde en sammanslagning så att dagens Värmdö kommun bildades. Gustavsbergs kommunvapen från 1960, föreställande två äldre brännugnar från porslinsfabriken, antogs som den nya storkommunens vapen.

Gustavsberg är kommunens centralort sedan 1974. Samhället har vuxit upp kring porslinsfabriken som grundades på 1820-talet. Fabriken var vid sekelskiftet 1900 en av landets största industrier med ca 1 000 anställda. Idag domineras den keramiska tillverkningen av sanitetsporslin. Konstgods och en del serviser tillverkas fortfarande men i mindre skala. Det gamla brukssamhället uppvisar en förvånansvärt välbevarad bruksmiljö med intressanta bostads- och fabrikshus från fabrikens start fram till idag. Ett vackert porslinsmuseum i ett av de äldre fabrikshusen ger en bild av samhällets och fabrikens historia.

Mer om Värmdös historia hittar du på biblioteket i Gustavsberg.

Gustavsbergs bibliotek

Fornlämningar

Inom Värmdö kommun finns mängder av intressanta fornlämningar. Kulturenheten upprättar skötselplaner för ett urval av fornlämningarna, i samarbete med kommunens skogsvårdsansvariga, länsstyrelsen och länsmuseet. Ett exempel på skötsel av fornlämning är den kontinuerliga slyröjningen på gravfältet vid Farsta i Gustavsberg. Samma sak görs på södra sidan av Ösbyträsk, på Ösby gårds forna marker.

För den fornlämningsintresserade är gravfältet vid Säby på Ingarö sevärt. Med sina 150 gravar, flera med bautastenar, räknas det till skärgårdens största gravfält.

Kulturmiljöer av riksintresse

I kommunen finns femton områden som länsstyrelsen, länsmuseet och riksantikvarieämbetet har utpekat som riksintressen för kulturmiljövården. Dessa områden är:

  • Norra Boo, Vaxholm, Oxdjupet, Lindalssundet, farleds- och sommarnöjesmiljö
  • Gustavsberg, brukssamhälle
  • Beatelund, Ingarö, herrgårdsmiljö
  • Lämshaga, Ingarö, herrgårdsmiljö och sockencentrum
  • Siggesta Sund, herrgårdsmiljö
  • Bullerön och Långviksskär, skärgårdsmiljöer
  • Djurhamn och Djurö kyrka, skärgårdsmiljö känd sedan medeltiden
  • Uppeby och Nore, skärgårdsbyar
  • Sandhamn och Grönskär, sommarnöjesmiljö, tull- och lotsmiljö
  • Harö, skärgårdsby
  • Ytterskärgårdens jakt- och fiskeplatser, Djurö och Möja
  • Överby Abborrkroken, sommarnöjesmiljö
  • Grinda, sommarnöjesmiljö
  • Husarö, Ingmarsö, Svartsö, Gällnö, Hjälmö, skärgårdsbyar
  • Möja, Bockö, Lökaön, fiskarmiljöer

Mer om kulturmiljöer av riksintresse

Kulturmiljöer av lokalt intresse

Stockholms läns museum och Värmdö kommun har i kommunens kulturmiljöprogram Skärgårdsbygd valt ut områden som är särskilt värdefulla för kulturmiljövården ur ett lokalt perspektiv. Dessa områden har en för kommunen värdefull kulturhistorisk struktur i behåll i exempelvis landskap, fornlämningar och bebyggelse. Några exempel är Norra Lagnö, Stavsnäs by och Säby på Ingarö.

K-märkt - vad är det?

“Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla.” Så inleds Kulturminneslagen, den centrala lagen för kulturmiljövården.

Begreppen kulturhus eller k-märkta hus har ingen formell eller juridisk innebörd. De förekommer inte i lagar eller författningar. Ändå är kulturhus ett mycket vanligt ord. Ordet används ofta om gamla hus som anses ha stort kulturhistoriskt värde.

Byggnader som åtnjuter lagskydd är de som blivit q-märkta i en plan. Byggnader kan även bli byggnadsminnen, detta gäller till exempel Svenska kyrkans byggnader men även andra byggnader. I Värmdö kommun finns sju byggnadsminnen.

Alla hus kan inte bli byggnadsminnen, varför ansvaret ligger på kommunen att den stora mängden äldre byggnader får skydd i planer. Saknas detta ligger stort ansvar på de enskilda fastighetsägarna. Även måttliga, ej bygglovskrävande, åtgärder som omfärgning och okänsligt utbyggda trädäck kan medföra en successiv förvanskning av miljöerna och dess historiska värden.

Bestämmelser om hänsyn och skydd för kulturmiljöer finns i plan- och bygglagen (PBL), lagen om kulturminnen (kulturminneslagen - KML) och miljöbalken (MB). Kommunen har huvudmannaskapet för tillämpningen av plan- och bygglagen, medan huvudmannaskapet för de två övriga lagarna ligger på staten via länsstyrelsen och riksantikvarieämbetet.

Bygdegårdar

En bygdegård erbjuder en mötesplats och är en allmän samlingslokal öppen för alla och förvaltad av en ideell styrelse, utsedd på demokratiska grunder. Läs mer hos de olika hembygdsföreningarna i kommunen, se Länkar.

Senast publicerad: 2015-06-09