Jag är barn

Utställningen speglar barns olika levnadsvillkor runt om i världen. Fotografen Niclas Hammarström, känd och prisbelönt för sina bilder från krisdrabbade områden, har sammanställt utställningen som innehåller fyra olika fotografers verk. Att barn utsätts för våld, krig, övergrepp och hamnar i situationer där de känner stark oro för sig och sin familj, är verklighet för alltför många barn idag.

Jag är barn skildrar just detta, via bilder som går rakt på det som sker och i kombination med konstnärliga tolkningar där fotografen samarbetar med barnen för att hitta uttrycket. Genom utställningen vill vi bidra med kunskap om barns levnadsvillkor runt om i världen, och förhoppningen är att utställningen tas upp i skolor och i andra sammanhang där dialog kring temat kan utvecklas och fördjupas.

Utställningen pågick 19/1 - 22/4 – 2019.

I am a child

The exhibition shows the living conditions to which children are exposed around the world. Niclas Hammarström, the well-known photographer who has received awards for his pictures from crisis regions has put together an exhibition combining the work of four different photographers. Exposure to violence, war, abuse and situations where they feel extreme fear for themselves and their families are realities for far too many children today.

I am a child depicts the reality of this, through pictures which show directly what is taking place in combination with artistic interpretations where the photographer has cooperated with the children in order to find the right expression. Through this exhibition, we wish to contribute with information about children’s living conditions around the world, and it is our hope that the exhibition will be taken up in schools and in other situations where a dialogue on this theme can be developed and deepened.

The exhibition was open from 19 January to 22 April 2019.

Anders Hansson

Borders. Det finns 68 miljoner flyktingar i världen idag. När jag skulle ge ut min bok Flykt under våren 2014 var antalet flyktingar i världen 50 miljoner. Idag, fyra år senare, är alltså ytterligare 18 miljoner på flykt. I femton års tid har jag återkommande arbetat med att dokumentera flyktingsituationen runt om i världen, i länderna där konflikterna pågår, i läger i grannländerna och längs Europas gränser. Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av konflikter. Inte striderna och våldet, utan vad konflikter gör med vanligt folk, människor vars tillvaro kastas upp och ner och aldrig blir densamma igen. Människor som är oskyldiga till konflikterna. När boken Flykt väl var publicerad trodde jag att jag var färdig med ämnet och skulle gå vidare men då kom hösten 2015 när över en miljon människor flydde till Europa. Jag kände mig tvungen att fortsätta och reste tillsammans med syriska familjer från Grekland till Österrike. Jag fotograferade och bar iland barn från gummibåtar på Lesbos och vandrade med flyktingar genom Danmark. Aldrig hade ämnet känts mer angeläget.

Anders Hansson har arbetat som bildjournalist i 20 år med Malmö som bas. De senaste tio åren har han varit kontrakterad av Dagens Nyheter. Anders har södra Sverige och Danmark som egentligt bevakningsområde, men har p g a omständigheter i omvärlden tillbringat det mesta av sin arbetstid med att bevaka andra länder. Hans arbete har belönats med åtskilliga priser, nu senast med Röda Korset Journalistpris (tillsammans med journalisten Katia Wagner), för ett reportage om flyktingsituationen på Medelhavet.

Porträtt av Anders Hansson
En far kramar om sin gråtande son, som kan var ca 2 år. Båda är iförda flytvästar och en livräddningsboj ligger en bit bort. Sonen har en napp fäst i flytvästen.

Andreas Bardell

Barn till salu. Två miljoner barn i världen utnyttjas i sexhandeln. Mer än hälften finns i Indien. Många är bara nio, tio år – och våldtas tio gånger eller mer varje dag. Här är berättelsen från ett av jordens värsta bordellområden, GB Road, som löper mellan två av de största järnvägsstationerna i Delhi. Vid en första anblick liknar gatan vilken som helst i 25-miljonerstaden, med sin kaotiska trafik, sina lågt hängande elledningar och de oräkneliga järnaffärerna som säljer pumpar, fläktar och motordelar. Först efter en stund upptäcker man de branta trapporna upp från gatan. Att fönstren högre upp har galler, som om de vore medeltida borgar. Och att det sitter kvinnor och flickor där bakom. Bakom fasaderna säljs barn dygnet runt. Det går inte att föreställa sig.

Andreas Bardell föddes 1983 i Gävle och började sin karriär på Gefle Dagblad när han fortfarande gick i gymnasiet. Sedan 2003 har han jobbat som fotograf på Aftonbladet och bevakat stora nyhetshändelser i över 70 länder, allt från stora idrottsmästerskap till amerikanska presidentval. Men Andreas brinner främst för att berätta om de människor som lever bortom de stora rubrikerna. Han har skildrat mänskliga öden på några av världens mest utsatta platser och hans bilder har belönats med priser i Årets Bild i Sverige samt flera internationella priser som Picture of the Year och NPPAs; Best of photojournalism.

Porträtt av Andreas Bardell

Lisa Mattisson

”Så pappa kommer inte dö?”, frågade Edith strax efter hennes pappa Daniel vaknade upp efter första gången de öppnade hans skalle. Daniel hade då legat nedsövd på intensiven ett par dygn efter en operation, hade fortfarande andningshjälp och kunde inte prata. Tre år senare är Edith 9 år gammal och det är tredje gången hennes pappa ska opereras för en hjärntumör (numera har de en titanlucka som bara är att skruva upp). Det är tredje gången Edith ser sin pappa försvinna och ingen kan svara på vad som egentligen kommer att hända den här gången. Edith har sedan tidigare fått veta vad hjärntrötthet är. Edith vet hur det är att ha en förälder som måste lära sig prata igen för att göra sig förstådd, att ha en förälder som måste lära sig motorik nog för att kunna skära upp falukorv och hon vet allt om att ha en förälder som har så dålig balans att man alltid är lite orolig när det är vinter och isfläckar på trottoaren. Det är berättigat och givet att visa berättelsen om den som är sjuk, men det finns andra berättelser också. När någon i din familj blir sjuk så drabbar det hela familjen, det här är en av de berättelserna.

Lisa Mattisson var en uttråkad kontorsarbetare som i 30-årsåldern skolade om sig, för att istället bli en engagerad pressfotograf. Hon arbetar nu huvudsakligen för Dagens Nyheter och Expressen. Det senaste året har för Lisa framförallt handlat om att beskriva och lyfta fram de ensamkommandes situation i Sverige. Hon tycker själv att de bästa jobben alltid är de som är svårast att bildsätta och att de svåraste jobben är bildjobben som står henne nära.

Porträtt av Lisa Mattisson
En dotter i kanske 11-års åldern håller sin pappa i handen när de går över ett övergångsställe. Dottern gråter och försöker ta bort lite hår från sitt ansikte. Mamman som går bredvid föser också undan hår från sitt ansikte. Det är sommar.

Åsa Sjöström

Jag är barn. ”Jag har aldrig vågat bli för bra kompis med någon. Det går liksom inte att ha en bästis för då måste man berätta mycket om sig själv och sådant. Och gå hem till varandra.
Det har jag aldrig kunnat.” Genom lek och en kreativ process har barnen, med hjälp av mig, själva fått bestämma hur de vill dölja sina ansikten för att anonymiseras för omvärlden.

Bilderna är en form av konceptuell dokumentärfotografi där leken blir allvar och där vi aldrig låter barnens röster tystas. Ett av de absolut största hoten mot kvinnors och barns hälsa – oavsett land – är mäns våld mot kvinnor. Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor skadar de inblandade barnen minst lika mycket som deras utsatta mammor. Trots det lyser konsekvenserna av att hur det är att vara barn och leva i en sådan destruktiv hemmiljö många gånger med sin frånvaro när våld i nära relationer diskuteras. Våldet är traumatiskt och destruktivt för barnets utveckling, ändå faller barnen mellan stolarna i samhällets hantering av dem. De blir osynliggjorda och röstlösa.

För Åsa handlar fotografi egentligen inte så mycket om att ta bilder. Det är ofta ett samarbete med människorna hon fotograferar. Hon tänker att de tillsammans skapar bilden genom att de bjuder in henne i deras världar och att hon ser dem, lyssnar och tar in. Att förena dokumentärfotografi med konstnärlighet är viktigt för Åsa, liksom att skildra människans styrka oavsett var dessa befinner dig i livet och hur det ter sig runt omkring. Människans strävsamma vardag kan innehålla både stolthet och skönhet.

Porträtt Åsa Sjöström
Ett barn står i vattenbrynet i en sjö med gles vass och skog runt. Barnet har en papperspåse på huvudet med ett ritat ansikte. Armarna är lyfta och spända som för att visa sina muskler på den bara överkroppen.