Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Jenny Frejing, jobbar sedan många år som bildjournalist på Nacka Värmdö Posten, här vid skulpturen av Värmdöprofilen Siv Juhlin.

Jenny Frejing på pressvisning på Porslinsmuseet.

Kameran är alltid med och jobbet som bildjournalist har fortsatt oavbrutet under pandemin.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Jag kan inte träffa mina föräldrar som jag brukar. I vanliga fall umgås vi mycket och nära, nu träffas vi på avstånd, det blir inte samma sak och det är såklart tråkigt. Jag längtar efter att kunna bjuda hem dem på middag och att gå dit och bara hänga. Men hellre att det är såhär ett tag och att de överlever, fast om det drar ut på tiden blir det nog svårt att inte träffas.

Det blir också mer vab eftersom barnen är hemma vid minsta lilla symtom. Jag är inte orolig för att bli sjuk själv, men för att mina föräldrar, svärföräldrar och äldre släktingar ska bli det.

Många av mina fotojobb, de som är reklamjobb, har skjutits fram på obestämd tid. De flesta till hösten. Från att jag hade en almanacka som var ganska full med jobb, till en tom. Men eftersom jag också jobbar som bildjournalist på Nacka Värmdö Posten, jobbar jag på fortfarande. Nyheter händer ju fast det är corona och jag skulle säga att det är ännu viktigare att berätta om livet och vad som händer i kommunen nu när många sitter hemma och är isolerade.
Som fotograf kan jag inte jobba hemifrån eller sitta vid ett skrivbord och vara rädd för corona. Jag måste ju vara ute och jobba. Jag har träffat otroligt mycket folk och fått stor insyn i hur pandemin påverkar. Jag har liksom varit mitt i skeendet hela tiden, det tror jag gör att jag inte känner mig rädd. Jag håller förstås distans och är försiktig och har med mig handsprit i bilen.

70 procent av alla jobb nu är coronarelaterade, jag har gjort jobb om hemtjänst, vårdpersonal, människor som drabbats själva, anhöriga till personer som blivit sjuka, uppbyggnad av fältsjukhuset, brist på skyddsutrustning och så vidare.

Alla på redaktionen och hela NVP har blivit permitterade på 20 procent, det är inte så konstigt eftersom det kommer in mindre annonser när det går dåligt för företagen. Det påverkar förstås, men jag är inte en orolig person och det här kan inte hålla på hur länge som helst. Jag tänker att det antingen löser sig och att jobben kommer att komma tillbaka till hösten. Om det inte gör det får jag göra något annat.

Jag hoppas och tror att tidningen kommer överleva, lokaljournalistik och journalistik över huvud taget är extra viktigt, särskilt nu i kristid och när folk är isolerade. Det är viktigt att NVP fortsätter finnas.

Det jag tycker är lite oroväckande med pandemin är när folk blir rädda och när de på grund av rädsla blir otrevliga och tar dumma beslut. Förhoppningsvis kommer det något gott ur den här krisen, man kanske inser att man inte måste resa och konsumera på samma sätt. Jag upplever också att folk är mer hjälpsamma och ställer upp för varandra under krisen, det känns hoppfullt.

 

Tillbaka till porträttkatalogen