Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Det var under en barnvagnspromenad förbi Slottsovalen, som Lisa Heikenfeldt kom på att samla in pengar till att köpa blommor till äldreboenden för att glädja de äldre under påsken.

Nu när Lisa Heikenfeldt jobbar online passar spel passar utmärkt som stöd för att få upp datorn i lagom höjd.

Nu när Lisa Heikenfeldt jobbar online passar spel passar utmärkt som stöd för att få upp datorn i lagom höjd.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Ja Gud, mitt jobb består ju av att träffa människor, privat och på företag, och utbilda inom mindfulness och stresshantering, vilket vi har tänkt kräver att man träffas. Så när det här brakade loss insåg vi att vi måste skjuta på alla kurser till ett ovisst datum. Först undrade vi; vad gör vi? Jag driver företaget ihop med en kompis, vi är båda lösningsinriktade och vana att hantera nya situationer så vi började helt enkelt jobba järnet med att förvandla vår instruktörsutbildning i mindfulness till en distansutbildning online. Samtidigt kände jag mig väldigt påverkad av hur hela världen faller ihop. Det var verkligen utmanande att lägga fullt fokus på jobbet samtidigt som det var så mycket som hände i övrigt och så mycket känslor.

Vi hade redan tidigare sagt att vi även skulle göra våra utbildningar på distans eftersom vi jobbar mot hela Sverige när vi utbildar mindfulnessinstruktörer och även när vi jobbar med företag med mindfulnesskurser och workshops. Efter två veckor hade vi lagt om allt och när vi började marknadsföra vår digitala kurs fylldes den upp jättesnabbt. Det fanns ett jättesug!

Det kändes verkligen som en stor lättnad. Det finns såklart fortfarande en oro, eller snarare ett obehag över att allt är så oklart. Oklarheten, att man inte vet vad som kommer hända eller när det går över, är ju jobbig att vara i, men jobbmässigt verkar det som att det går bra ändå. Det blev ett ordentligt tapp men vi kom snabbt på banan igen och jag försöker välja att fokusera på det som funkar.

När vi sedan satte igång första kullen kursdeltagare insåg vi att det funkade jättebra, det blir ingen kompromiss på kvaliteten. Vi gick från känslan av att trilla av hästen, eller att mattan rycktes bort, till att resultatet blev så bra. Vi är noga och vill inte tumma på kvaliteten. Det var lite gåshud när vi märkte hur bra allt blev.

Samtidigt blev jag väldigt påverkad känslomässigt av hela situationen. Vi bor precis vid Slottsovalens äldreboende och när vi promenerad förbi med vagnen veckan innan påsk tänkte jag mycket på hur tråkigt det måste vara för de äldre att sitta själva. Jag hade på morgonen hört ett inslag på teven med en kille som höll på med blommor, som sa något ”cheesy” om att ”alla blir glada av blommor”. Och så är det ju tänkte jag, så jag skrev i Värmdögruppen på facebook och frågade om det fanns folk som ville bidra till att köpa lite blommor och om det fanns någon blomaffär som ville sponsra. Det började komma swish på direkten och Gredelins handelsträdgård hörde av sig och ville bidra med blommor till självkostnadspris.

Kvällen blev minst sagt speciell, mobilen visade hela tiden att jag fått swish. Jag började skriva upp alla bidrag med papper och penna men ganska snart blev det ett stort excelark med namn och summor, det var så många som ville bidra. Jag hade tänkt skicka blommor till Ljung och Slottsovalen, och fick förslag om att vi också skulle skicka till Gustavsgården och Djuröhemmet. På söndagkvällen hade vi samlat in så mycket att alla boenden kunde få blommor.

På onsdagen innan påskhelgen åkte jag till Gredelins och fyllde hela min bil med blommor, buketter och planteringar. Jag fick hjälp av en tjej, Anna på Skandiamäklarna, när vi skulle leverera för det var så mycket blommor. Totalt blev det buketter till 31 matsalar och samlingsrum. Jag skrev och satte i kort med glad påsk och alla namn på de som bidragit. All personal jag träffade blev jätteglada. Det var väldigt mysigt.

För mig, jag hade liksom ett desperat behov av att kunna göra något, gjorde det här att jag kände att jag kunde glädja några, ja det blev ju ganska många, över påsken. Det var förvånansvärt enkelt att få folk att vara med, jag trodde att några skulle nappa men jag hade inte trott att det skulle vara så lätt att få folk att swisha till en främling. Det var fint och gav mig hopp om mänskligheten. Jag tror verkligen på godheten i människan, vi är mycket snällare än man tror, om man bara frågar. Och det gjorde jag.

Så ja, coronan har varit en berg och dalbana i känslor för mig. Nu är vi vana vid det här lite osociala livet, vi bor nära naturen, det finns massvis med djur runt oss så vi behöver till exempel inte åka till Skansen med vår dotter. Vi försöker fokusera på det vi har och inte det vi inte har.
Jag har aldrig varit orolig för min egen hälsa, ingen av oss är i någon riskgrupp men vi har bestämt oss för att vara extra försiktiga och följa rekommendationerna helt och hållet. Jag vill göra allt jag kan och verkligen inte ha på mitt samvete att ha råkat smitta någon utan att jag vet om det.

Jag kan verkligen inte sia om vad som kommer att hända och hur vi kommer att komma ur det här, jag har ingen aning. Jag är här och nu och tar en dag i taget.

Tillbaka till porträttkatalogen