Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Agneta Samuelsson Ubbe löser sudoku och handarbetar under karantänsperioden.

Agneta Samuelsson Ubbe valde att isolera sig själv redan innan myndigheternas rekommendation. Hon har inte träffat någon sedan nionde mars.

Agneta Samuelsson Ubbe ringer upp efter fotograferingen och vill förtydliga att om någon hittar fel i sudokut på bild, så har hon rättat det nu.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Jag är ganska van vid att vara ensam så det är inte så stor skillnad på vad jag gör på dagarna. Däremot har mina tankar förändrats och jag tänker att jag måste lära mig att acceptera. Vanligen är jag inte ensam för att jag måste, men nu är det ett tvång. Jag saknar fysisk kontakt, jag saknar min kör och mina två sygrupper. Vi kan umgås via telefon och dator och det gör vi väldigt mycket mer nu, men jag saknar att kramas. Och jag saknar min familj och att krama dem. Det är det fysiska jag saknar, men jag kan inte sätta mig och gråta utan måste bara acceptera att såhär är det. Tidigare när jag har drabbats av sorg har jag arbetat mycket med textil, jag har sytt lapptäcken och stickat, det gör jag nu också, det är mitt sätt att hantera situationen.

Den nionde mars sa de att det var en större risk för personer över 70 år med hjärtsjukdom och det har jag. Då bestämde jag mig för att sätta mig i karantän på eget bevåg. Det var innan rekommendationen från Folkhälsomyndigheten kom. Sedan dess har jag inte träffat någon. Det sista jag gjorde innan karantänen var en ultraljudsundersökning och ett körframträdande, sedan ringde jag återbud till allt jag hade planerat, en lunch, en begravning och min kör.

Det var nog en rädsla som gjorde att jag valde karantän. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att bli sjuk. Jag kan tänka bort oron, men jag har en ung bekant som var svårt sjuk och låg i respirator i flera veckor, det har gjort mig ännu mer bestämd om att jag ska fortsätta hålla mig undan. Men även när man börjar lätta på karantän och restriktioner i samhället så kvarstår ju min risk, därför ställer jag in mig på att vara isolerad i ett år.

Jag tror att om jag skulle drabbas av sjukdomen så skulle jag inte klara det, och jag vill fortsätta leva, därför får det nog vara såhär. Jag tänker; okejdå, och jag tror att jag kommer stå ut. Jag har varit med om så mycket i livet och jag kan alltid hitta på saker att göra. Just nu broderar jag tänkespråk och jag har hittat många variationer på sentenser med orden Håll avstånd, som jag ska börja brodera. Då är det bra att jag har ett helt år på mig.

På ett tidigt stadium förstod jag att det var bäst att ta bort städningen, som är den enda hemtjänst jag har. För om jag inte får träffa mina barn så ska jag inte träffa någon främmande människa heller. Jag fick också ett brev från kommunen där de bad mig att minska på det jag kunde. Eftersom jag har handlingshjälp via kommunen frågade jag om det vore bra för dem om jag tog bort den också, men de sa att vi fortsätter så länge det går.

Jag tittar på Den stora älgvandringen på TV, det är lite samma sak som den här situationen; hur gärna jag än vill att älgarna ska gå över Ångermanälven till fastlandet så kan jag inte påverka när de gör det.

För egen del, som pensionär, lever jag ett ganska påvert liv och har inga behov av något mer. Jag har kläder för resten av livet och jag tror att jag kommer klara ekonomin framåt. Men för människor som mister sin arbeten och kanske måste flytta blir det nog ganska jobbigt framåt. Jag tror att många kommer att få det svårt. Och det här gäller ju hela världen inte bara här. Själv ser jag inte längre framåt än ett år.

Jag kan tänka mig att många har fått en tankeställare och inte bara litar på att samhället ska ordna allt, det kanske gör att man skaffar reserver och tar mer eget ansvar. Att man börjar tänka på vad man kan göra själv, det tror jag är viktigt. Jag tycker också att det verkar som att många nu visar mer omsorg om andra.

Tillbaka till porträttkatalogen