Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Alfred Endl upplever att isoleringen under pandemin är som att sitta i fängelse.

Kulturskolans Valborgskonsert utanför Gustavsgården blir ett välkommet avbrott och Alfred Endl avnjuter musiken från sin balkong.

I rollatorns korg ligger numera alltid en flaska handsprit.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Det är tråkigt, jättetråkigt. Det finns ingenting att göra, det är som att jag sitter här inlåst hela tiden, man kommer inte ut. Annars brukar jag gå ut på gården och ibland åker jag och hälsar på släktingar eller min särbo som bor i Solna. Hon har lika tråkigt som jag, men vi ringer varandra fem-sex gånger om dagen

Det finns ingenting att titta på, på teven heller. Det är så dåliga program nu, det finns ingenting för äldre, bara för ungdomar. Jag skulle vilja se något roligt så att jag kunde skratta, allt är så tråkigt. Det är bara corona hela tiden och man skrämmer upp folk så att de blir oroliga. Jag tycker inte att man ska skrämma upp folk, det är inte bra och man får ändå se hur det går så småningom.

Min dotter kommer förbi varannan vecka, men jag är rädd för att bli smittad och hon är rädd för att smitta mig eller att bli smittad, så hon lämnar bara blommor utanför dörren. Vi har smitta här i huset så man vet aldrig.

Jag önskar att Guldkanten skulle få komma in så vi kunde få spela bingo, men de får inte komma in i matsalen nu. Jag saknar dem, Guldkanten ger så mycket till oss boende. Utan Guldkanten inget Gustavsgården.

Det är som att sitta i fängelse och vänta på att det ska bli upplåst. Jag tänker inte alls framåt, det är inte bra att reta upp sig eller oroa sig. Jag bara hoppas att det går över. Det är synd om ungdomarna men jag hoppas att framtiden blir bra och att det kanske kommer ett vaccin.

Jag kommer från Österrike och var med i andra världskriget och har sett och upplevt mycket. Det finns värre saker än corona, det här är ingenting.

Tillbaka till porträttkatalogen