Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Anette Broman lider fortfarande av sviterna efter coronaviruset. Hon blir fort trött och behöver vila mycket mer än vanligt. Hon ser fram emot att bli helt frisk och att komma tillbaka till jobbet.

Anette Broman spelar in sig själv för att vara en del i radio P2:s digitala Valborgskonsert. Efter att ha varit sjuk i corona sedan första april är det jobbigt att sjunga, men också roligt att vara en del av något speciellt.

Anette Broman har valt stämma och spelar in sig själv med mobilen för att vara en del i radio P2:s digitala Valborgskonsert.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Pandemin har givit mig en paus, ett utrymme i och med att jag blev sjuk. Först satte det igång mycket tankar framför allt runt mina patienter, hur ska vi skydda dem som är så sjuka? Jag var inte orolig för egen del men sedan blev jag sjuk första april. Det började med feber och hosta som förvärrades och sedan fick jag andningspåverkan. Det blev jobbig men mina fantastiska kollegor kom hit med en saturationsmätare (som mäter syrehalten i blodet) och jag var nere på 90 procent. Jag har gjort jättemycket andningsövningar för att hjälpa lungorna. Det har gjort så ont när jag andas.

Annars har det än så länge har det varit ganska skönt, jag har bromsat ner tempot i livet.

Sedan fyra-fem år har jag haft en daglig yogapraktik och meditation och nu har det hjälpt mig att hantera oro. Det känns just nu som att jag är i en bubbla, det känns nästan lite egoistiskt, och det är nog inte förrän jag kommer till jobbet som jag kommer tillbaka till verkligheten. Jag tar vara på tiden, arbetar i trädgården och går ut med hunden, men jag blir fort trött och orkar inte så mycket.

Jag känner en irritation över att folk verkar fortsätta som vanligt. Den har trappat upp, det har retat mig mycket att folk inte förstår allvaret i det här. Ilskan är en kraft som hjälper mig också, nu när jag har förstått att pandemin kommer ta lång tid. Jag har försökt hålla det lite ifrån mig, att hålla mig i bubblan, men jag har ändå följt nyheterna om Trump och jag oroar mig över att min mamma är fast i Spanien. Jag hade velat ha henne hemma så att jag hade kunnat hjälpa henne, men den oron har normaliserats och släppt lite nu.

Jag är väldigt orolig för att högervindar och protektionism ska få mer luft. Jag ser två scenarion framåt: Det ena är att vi går tillbaka och lever ungefär som vanligt, men nu börjar insikten landa i att det kanske inte blir så. Att vi kanske downsizar på riktigt, slutar flyga så förbannat, och lever enklare. Först kände jag ett motstånd men nu börjar den tanken kännas ganska skön. Jag och min man pratar mycket om det hemma och med våra vuxna barn. Vår relation, vi har varit ihop i 40 år, har fördjupats ännu mer under den här tiden. Ibland tycker jag att världen är galen men då yogar jag eller tar ett glas vin.

Tillbaka till porträttkatalogen