Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Carina Ramos San Martin framför avspärrningen som gjorts för att minska risken för smittspridning. All påstigning sker via bakdörrarna.

Carina Ramos San Martin är stolt över att hennes arbete som busschaufför, är ett jobb som är så viktigt att det måste vara igång jämt.

Ganska tidigt under pandemin beslutades det att all påstigning på SL-bussarna skulle ske genom bakdörrarna, för att minska risken för smittspridning.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Som mamma till en tolvårig son med luftvägsallergier blev jag uppskrämd i början. Han hade mycket snuva på grund av pollen och fick inte gå till skolan. Han var hemma i sju veckor och jag har varit lärare, mamma och jobbat. Varje måndag eller tisdag har jag fått gå in på Schoolsoft och kolla lektionsplaneringarna, sedan har jag gjort ett schema åt honom.

I vanliga fall går jag mycket på gym, men jag har inte velat ta risken att gå dit och bli smittad, så jag och min son har tränat tillsammans och det har blivit hans idrottslektioner.

Jag är en väldigt social person men nu kan jag inte träffa vänner och umgås på samma sätt som vanligt. Det känns tråkigt och jag saknar att gå ut och dansa. Jag älskar att dansa, nu får jag dansa hemma med min son.

Det som har varit värst för mig är att inte träffa familjen. Mina föräldrar bor i Småland och mina två systrar bor i varsina ändar av Stockholm. Vi är en väldigt tajt familj och mamma och pappa brukar komma hit från Småland varannan helg. Det tar hårt att inte kunna ses när man är så pass nära varandra. Jag känner mig frustrerad och ledsen över det, det är vi alla.

Vi har gjort en gruppchat som vi gör videosamtal över allihopa. Vi är åtta personer som ringer varje dag och de som har tid hoppar in. Det första samtalet på dagen brukar ske på morgonen innan förskolan, det andra på eftermiddagen. På helgerna och på lediga dagar pratar vi ibland tre-fyra gånger per dag.

På jobbet har man gjort så att passagerarna går på där bak, det känns tryggt tycker jag. Det är färre som åker generellt, men det går lite i vågor. Det känns underbart att ha ett jobb som är så viktigt att det måste vara igång jämt. Jag älskar mitt jobb och jag träffar ofta passagerare jag känner igen. Jag tycker att det är härligt när jag exempelvis ser ambulanspersonal, som åker med mig till sitt jobb, det känns som att jag gör något samhällsviktigt.

Jag har troligen haft corona själv, jag åkte in till sjukhuset men blev inte testad eftersom de skickade hem mig. De sa att det garanterat var covid-19. De första fyra dagarna var hemska, jag kände mig helt mörbultad och nedtrampad. Febern gick upp och ner hela tiden så jag var helt sänkt. Symtomen skiftade och jag var sjuk i två veckor, nu har jag varit symtomfri i tre dagar.

Jag är påläst och håller mig informerad och det är inte första gången det kommer en pandemi. Vi kommer att klara oss, det är inget snack om den saken, men vi kommer känna av effekterna i ett par år tror jag. Det kommer bli en ny vardag, vi kommer få fortsätta hålla avstånd och visa respekt mot varandra.

 

 

Tillbaka till porträttkatalogen