Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Carl Kangas utanför Skogsbo.

Carl Kangas har ofta digitala möten i de nu ofta tomma rummen på kommunhuset, Skogsbo.

Paddan och hörlurar har blivit ännu viktigare arbetsredskap nu under pandemin.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

En viktig utgångspunkt i mitt vanliga arbete är att ha en kontinuerlig dialog med mina uppdragsgivare; Värmdöborna. Hur jag kan ha dialog, kontakt och möten med dem har förändrats, det har varit en stor omställning. För mig har det varit viktigt att inte ställa in möten och särskilt att fortsättningsvis, under krisen, ha en tät dialog med de som står i första linjen under pandemin, vård och omsorgspersonal på Värmdö.

Istället för de vanliga sätten jag har kontakt med medborgarna på, alltså arbetsplatsbesök, organisationsbesök, föreningsbesök och så vidare har jag haft mycket videosamtal. Jag har försökt fånga upp hur vi som kommun kan möta krisen för att underlätta för medborgarna

Vi har ofta hårda debatter i kommunpolitiken, men när krisen kom gick jag tidigt ut med att vi i oppositionen vill bidra med att lägga goda förslag på åtgärder och att samarbeta. Att försöka vara konstruktiva i den här situationen, efteråt kommer en tid för politisk debatt igen.

Många av de mer långsiktiga frågorna har fått stå tillbaka för att hantera krisen och dess skadeverkningar. Politikens fokus har fått skifta fokus. Jag har försökt ha en direktkontakt med de som jobbar i främsta linjen, de är verkligen hjältar, för att ta reda på vad de behöver. Det har framkommit att vi har en hel del timanställda i kommunen och att vi har saknat skyddsutrustning, så vi har jobbat för att lägga förslag för att kunna säkerställa att de frågorna åtgärdas.

En annan sak som påverkats är att det har blivit betydligt mer kontakter på nationell och regional nivå. I det dagliga arbetet är det en oändlig, strid ström av digitala samordningsmöten och jag har behövt lära mig en hel del tekniska lösningar och arbetsformer. Nu har ju krisen pågått ett tag så nu handlar det mest om att forma mer långsiktiga lösningar för bland annat mötesformer och informationsflöden.

Vi måste fortsätta vara uthålliga så att vi tar oss igenom krisen så väl som möjligt. Sedan tror jag vi måste fundera på vad vi ska prioritera framåt och där är välfärden en av de viktigaste frågorna framåt. Inom kommunen tror jag att välfärden behöver prioriteras.

Personligen tänker jag att det här är allvarligt och jag har en oro för mina anhöriga, barnens farmor, som är strikt isolerad, och deras mormor och morfar. Alla tillhör riskgrupper och vi har undvikit att träffa dem fysiskt. Jag försöker övertyga dem om att fortsätta hålla ut, och så försöker jag vara närvarande fast vi inte kan ses. Vi har till exempel börjat äta middag gemensamt via videosamtal. Mina barn saknar att umgås med sina mor- och farföräldrar väldigt mycket.
Jag har stor respekt för corona men jag har inte varit så orolig för egen del. I och med sociala medier så har det ändå kommit närmare när gamla kollegor och vänner skriver att de påverkats. Det är ständigt närvarande i mina tankar. Jag försöker hela tiden tänka och fokusera på mitt uppdrag i den här krisen: Att fortsätta lyssna på medborgarna och att omsätta det jag hör till förslag för att underlätta för våra hjältar.

Allt pekar på att pandemin kommer bli långdragen, därför är det så viktigt att kommunen fortsätter vidta åtgärder för att lindra krisen och arbetar för att det efteråt ska kunna bli en så snabb återhämtning som möjligt.

Jag tror att det kommer bli ett uppsving för gemensamma värderingar och gemensamma lösningar. Jag tror också att det digitala skiftet är här för att stanna. Många har tvingats lära nytt och det har visat sig att många möten går lika bra att hålla digitalt. Det digitala skiftet kan vara en av lösningarna för vår andra stora utmaning; klimatfrågan. Och jag tänker att det kan frigöra resurser till annat.

Jag har, som många andra, kommit till insikt om vad som är viktigt i livet. Jag ser också det positiva som händer i samhället och jag blir genuint lycklig när jag exempelvis ser ungdomar som hjälper äldre med handling eller att bära hem matkassar. Vi är så beroende av varandra och jag tycker att jag ser den insikten hos fler nu. Den här typen av globala pandemier sätter ljuset på att man kan bara klara såna här kriser om vi samarbetar. Det kommer bli väldigt intressant att se om det kommer bli ett skifte i värderingar och attityder på långsikt, den typen av tankar och funderingar ägnar jag mig åt ibland.

Tillbaka till porträttkatalogen