Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Trädgården är en tröst för Cecilia Sjöberg Sitwell under sjukdomstiden.

Under sjukdomstiden har Cecilia Sjöberg Sitwell varit tvungen att vila mycket och myst extra med katten.

I växthuset väntar potatisen på att bli nedgrävd.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Söndagen 9:e mars fick jag och minsta barnet de första symptomen i halsen. Det var innan alla hade återvänt från sina sportlovsresor. Jag hade en lätt förkylning ett tag men upplevde mig sedan som symptomfri i cirka en vecka. Då kom hostan hos båda barnen. De hade bara lätt feber men var väldigt hostiga länge. Eftersom vi sover så tätt ihop var det som om viruset kom in i min kropp igen och en morgon vaknade upp med typ luftrörskatarr. Jag antar att jag fick en stor dos virus eftersom vi sov tillsammans. Jag var ordentligt sjuk från 24:e mars till fjärde maj.
Nu tror jag att det har vänt, men det har känts så förut och så har symtomen kommit tillbaka.

Jag har aldrig varit med om något liknande, det är som att det är en massa sjukdomar i en. Jag är fortfarande väldigt trött och idag vaknade jag med en enorm huvudvärk. Det har varit svårt att ta det lugnt med en oerhört pigg och gladlynt femåring och en pigg tioåring hemma, men vi gör så gott vi kan.

Min man jobbar hemifrån sedan mitten på mars. Jag har jobbat hemma och åkt in till stan men varit sjukskriven och vabbat sedan 26:e mars. Tur att Alvedon och Ipren ger viss lindring för att hantera vardagen. Den 28:e april träffade jag äntligen en läkare på vårdcentralen i Gustavsberg. Det kändes skönt att få tips samt vägledning utan att behöva googla själv.

En vän skickade några tips till mig, bland annat om att ligga på mage när jag kände att andningen var påverkad. Jag låg på soffan på mage och andades i tre dagar. Det var enklare att djupandas på mage och det enda sättet jag kunde andas normalt. Hon skickade också en film på en gympa för att stärka lymfsystemet, som jag började göra då hostan var som värst. Hostan blev ytligare efter det men jag fick mer halsont och andfåddhet. Det här är sjukt konstigt. Under perioden har jag ringt 1177 många gånger. Först med många frågor angående barnens sjukdomsförlopp sedan om mig och min man.

Vi bor på i ett hus på Ingarö och trädgården har varit en tröst att bara vara i. Vi har blivit lugnare och mindre fokuserade på prestationer i livet. Jag har grävt i jorden bara för att gräva och suttit på en stol i solen – bara för att.

Tempot måste vara långsammare nu också eftersom vi vuxna fortfarande är påverkade av viruset. Det har påverkat oss att ha sjukdomen in house samtidigt som varje nyhetssammanfattning handlar om världskrisen på grund av pandemin. Alla dystra lägesrapporter om dödsfall har präglat oss mycket.

Dessutom, mitt under min sjukdomstid, blev jag varslad från mitt jobb. Som det ser ut nu är min sista dag på arbetsplatsen den 15:e juni. Jag jobbar på Pantomimteatern och har jobbat där i sju år. Teatern har varit under jättemycket stress och press.

Nu känner jag mig orolig för ekonomin eftersom jag inte vet hur det blir närmsta året eller vad jag ska jobba med. I början var jag orolig när jag hade problem med andningen och undrade om jag skulle behöva åka in och vara i behov av respirator. Jag var också väldigt orolig över att jag skulle ha råkat smitta mina föräldrar, som är 77 och 80 år. Det kanhända att de har haft corona, de blev sjuka, men de har klarat sig bättre än jag har gjort. Det var en stor oro, men nu har den släppt.

Hela situationen är jättemärklig och jag tror att stressen, pressen och det negativa som finns överallt just nu sannolikt kommer att prägla oss alla och finnas kvar på jordelivet länge. Jag hoppas det sammanför världen.

Tillbaka till porträttkatalogen