Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Gunilla Holmström tycker om att vara i naturen och att motionera och varje dag tar hon en timslång promenad.

Gunilla Holmström är intresserad av natur och djur och har under pandemin bland annat ägnat sig lite åt fågelskådning

Den nya fågelboken och kikaren är följeslagare när Gunilla Holmström beger sig ut för att fågelskåda.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Jag tillhör riskgruppen 70 plus, men är en frisk 74-åring som tränar ganska mycket. Jag är även gympaledare för PRO och brukar ha två grupper per vecka, det har jag hållit på med sedan 2013. Jag har alltid tränat och idrottat aktivt, det är ett stort behov för mig, men den nionde mars när rapporter om Corona började komma så avbröt jag gympan för att inte riskera smittspridning.

Min hjärna arbetar flitigt, så jag tänkte; vad gör jag nu? Eftersom jag är en van WhatsApp-användare kom jag på att jag skulle starta en grupp med alla mina deltagare. Jag började med att skicka små videosnuttar, där min sambo filmade mig när jag gjorde rörelser. Det blev glatt mottaget av deltagarna.

Efter ett tag så började Sofia på SVT1 att köra sin gympa på TV, då började alla deltagarna och jag med, följa henne varje morgon istället. Vi fortsätter att chatta om vad vi sysslar med, i WhatsApp-gruppen.

I början var jag full av energi, jag städade förråd, garderober, trädgård och tvättade fönster. Jag är ute och går minst en timme varje dag och försöker även hitta på resmål med bil inom kommunen. Eftersom jag är intresserad av natur och djur så har det blivit lite fågelskådning. När beskedet kom att vi över 70 år inte skulle åka och handla, började jag, van datoranvändare som jag är, beställa mat från Coop på nätet. Det fungerar fantastiskt bra och blir faktiskt billigare, eftersom det inte blir några spontanköp.

När jag är hemma försöker jag följa presskonferensen på tv klockan 14.00 och jag tar till mig rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. I början läste jag nyheter på telefonen och tittade på allt som sändes på tv. Det gjorde att jag kände jag mig väldigt orolig, så jag bestämde för att i första hand lyssna på presskonferensen, där jag fick bra fakta angående corona. Efter det blev jag lugnare.

Jag ingår även i en grupp volontärer som har tilldelats en telefon via Guldkanten för att de som sitter hemma och känner sig ensamma skall kunna ringa. Dessvärre har ingen ringt. Information har gått ut via kommunens hemsida men ligger inte på första sidan, så jag tror inte att det har nått så många.

Det svåra är att man inte kan träffa barn och barnbarn, vilket jag gör regelbundet i vanliga fall. Självklart finns det en oro som kommer och går, man vet inte när detta skall ta slut, men mina dagar går fort tack vare olika aktiviteter. Samtidigt märker jag att det fanns allra mest energi i början, nu går den lite upp och ner. Jag har börjat vänta på att det ska bli lite mer normalt. Jag saknar mina barnbarn, vi träffas ju, men jag saknar att krama om dem. Emellan varven känner jag mig lite låg.

Jag ser det här som att det har med miljö- och klimatfrågan att göra och jag hoppas att människor tar lärdom. Att det inte behöver vara så flashigt, att man kan tona ner sig lite och att det ska bli lite back to basic. Jag har reagerat på hur människor reser och köper saker, ibland undrar jag vad de vill uppnå, det är som ett jagande efter att nå nya fantastiska upplevelser.

Min förhoppning är att man kommer tänka efter mer och värdera det man har här.

När det gäller pandemin framåt kan det nog bli så att viruset blir kvar och att låsa in folk i hemmen gör ju att smittan kommer sedan istället. Jag lyssnar på vad professorerna säger och de är inte så förhoppningsfulla, kanske blir det som ett vanligt influensavirus som man kan ta en spruta mot varje år. Det är väl enda sättet att få det att lugna ner sig, vad jag förstår.

Tillbaka till porträttkatalogen