Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Joakim Elfving är brandman vid Värmdö brandstation.

Joakim Elfving kör ut en brandbil ur garaget vid Värmd brandstation. En av åtgärderna för att minska smittspridning är att man minimerat kontakten mellan skiften.

Vid Värmdö brandstation har man som målsättning att ha minst samma skyddsutrustning som ambulansen.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

På brandstationen har vi sedan många år en grundtanke för att skydda oss mot smitta. Vi använder handskar och skyddsglasögon när vi åker på hjärtstoppslarm. Skillnaden nu är att, vi har som målsättning, att vi ska ha minst samma skyddsutrustning som ambulansen har. Här på Värmdö är de väl skyddade och har dubbla handskar, filtermask och så vidare. Hittills har vår målsättning fungerat och skyddsutrustningen räckt. Vi har inte jättemånga sådana larm här, runt 50 stycken per år, så det är inte så stor åtgång på sådant materiel.

Vi har också minimerat kontakten med övriga skift här på stationen, vilket innebär att man inte dröjer sig inte kvar när man har slutat. Jag, som har barn som jag skjutsar till olika aktiviteter, brukar inte vara kvar efter mitt skift. Andra brukar träna efteråt men det får vi inte göra nu. Det mesta har hunnit bli rutin vid det här laget, det har blivit vardag och det är inget jag tänker så mycket på.

Privat försöker vi i familjen leva på vårt liv så vanligt som det går. Vi tvättar händerna, hostar och nyser i armvecket och undviker att peta oss i ansiktet. Den största skillnaden är kontakten med mor och farföräldrar, som nu får ske på telefon. Det känns tråkigt men det är en grej man får acceptera. Man får sitta still i båten och rida ut stormen. Barnens mor och farföräldrar är till viss del i riskgrupper så det är ju inte bra om de får viruset, det försöker vi undvika. Jag inte alls orolig för min egen del eller för familjen.

Jag tror det kommer bli struligt ekonomiskt i världen ett bra tag. Man märker både positiva och negativa effekter av det här bland folk. En del har plötsligt blivit jättevilliga att hjälpa andra medan andra struntar fullkomligt i alla rekommendationer för att de själva inte tillhör någon riskgrupp. Jag har upplevt en väldigt hård ton i sociala medier, framför allt mot experter. Själv tänker jag att det finns en anledning att de har de jobben de har och att jag som brandman kanske inte ska uttrycka mig för hårt om vad andra gör. Om den svenska strategin var rätt eller fel kommer vi veta först efteråt.

Det blir intressant efteråt och jag tror att det är viktigt att följa upp de indirekta konsekvenserna för att kunna se vad pandemin har kostat i form av människoliv, inte bara direkt från sjukdomen direkt utan även sekundära i form av orsaker som självmord, utsatta barn och så vidare. Men man kanske aldrig kommer få veta hur många indirekta dödsfall den här pandemin orsakar.

Jag tror att det kommer bli nära nog som vanligt igen, när pandemin är över, men jag tror att vi i flera år kommer ha en annan syn på smittor.

Tillbaka till porträttkatalogen