Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Lollo Jansson är glad åt att kunderna börjat strömma till på utepassen och hoppas att den trenden kommer att fortsätta även efter pandemin.

Lollo Jansson är glad åt att kunderna börjat strömma till på utepassen och hoppas att den trenden kommer att fortsätta även efter pandemin.

Kvar efter passet ligger en bortglömd tyngd och väntar på nästa lyft.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Det var chockartat, som för alla andra, och när gymmet stängde blev det konkret för mig. Det var hårt. Jag kände oro och osäkerhet om vad som skulle hända, men nu känns det som att det har vänt litegrann. Nu har många fler upptäckt uteträningen vilket är roligt. De passen är oftast fulla, det känns säkert att ha utepass.

Vi hade en del utepass innan också, men då tyckte ofta kunderna att det var skönare att vara inne, nu är man mer förberedd och vi har nog tripplat utepassen mot förut, både de schemalagda och i träningar med mindre grupper. Jag känner mig lugn och det är enkelt att hålla avstånd och coronafritt ute.

Uteträningarna gör vi på vårt utegym i hamnen och vi tar oss även ut i naturen och använder oss av naturen som träningsredskap. Vid utegymmet har vi musik och det går förbi många äldre medlemmar som inte bör träna nu, som kommer från vårdcentralen. Det blir lite som en happening, folk vinkar och blir glada, det är trevligt. Det känns bra att de som kan fortsätter träna och när jag tar mig ut och springer med någon grupp så upplever jag att det är det mer folk ute, att man tar sig ut och rör på sig samtidigt som man håller distans. Det är positivt mitt i det tråkiga och sorgliga.

Eftersom jag träffar mycket folk är jag ju utsatt, så jag är noga med hygienen och avstånd. Min yrkesroll har förändrats, jag håller mer distans och instruerar inte eller tar i folk på samma sätt som förut. Det gör inte så mycket, nu har jag tränat på att uttrycka mig och kommunikationen med kunderna har nästan blivit ännu bättre. Men precis som på alla andra ställen är det färre folk än vanligt, som tränar. Vi har också ökat våra hygienrutiner, vi sprayar och tvättar och håller avstånd.

Jag tror att uteträning kommer fortsätta vara melodin ett tag till, även efter pandemin eftersom många har upptäckt hur härligt det är. Nu säger folk saker som: Lollo kan vi vara ute nästa vecka också eller varför har vi inte varit ute och tränat förut? Vi planerar att ha mer uteträningar under vår och sommar.

Man vet ju inte riktigt när det kommer ske en förändring, det kanske aldrig kommer bli som vanligt igen. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid det här kan ta. Nu får man nog mest försöka landa i det här. Jag tänker ändå att det hjälper mot oron att fortsätta träna.


Tillbaka till porträttkatalogen