Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Loway Idris gymnasieskola har stängt och isoleringen är jobbig så på kvällarna brukar Loway och hans kompisar spela Amerikansk fotboll på Munkmoraplanen.

Loway Idris väska innehåller numera också en flaska rosa handsprit.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

En dag sa en lärare att skolan kanske skulle stänga, sedan fick vi ledigt en dag för att lärarna skulle planera. Sedan kom det en mejl där det stod att skolan skulle vara stängd till augusti och att all undervisning skulle ske via en app i datorn eller mobilen.

Först var det jätteskönt, men efter två veckor blev det jobbigt att sitta hemma och att inte få träffa sina klasskompisar.

Vi får för mycket uppgifter i skolan också, det blir mycket mer än vanligt. Jag hinner inte göra klart uppgifterna och kunskapen fastnar inte. Det skulle vara bättre om lärarna samarbetade mer så att det skulle bli lättare för oss att orka med skolan. Vissa av mina kompisar börjar tröttna, när man inte hinner lämna in uppgifter och måste gå vidare. Till slut blir det för mycket. Just nu har jag lagt till stödlektioner på mitt schema för att jag ska klara skolan.

Jag är lite orolig att jag inte ska lyckas för att det är för mycket. Jag vill klara skolan, om jag får F kommer jag inte kunna gå vidare och göra det jag vill. Jag vill söka till polis, men inte jobba som vanlig polis utan göra något med ungdomar.

Det är jobbigt att vara så isolerad men jag spelar fotboll i Värmdö U19 och vi tränar fortfarande men matcherna har skjutits upp till mitten av juni, kanske längre. Det känns tråkigt, man vill spela matcher inte bara träna, men samtidigt är det bara att acceptera det. PÅ kvällarna brukar jag träffa några kompisar och spela Amerikansk fotboll i Munkmora.

I början var jag en av många som inte riktigt tog sjukdomen på allvar, men nu ser man ju att antalet sjuka och döda ökar, så jag är hemma mycket mer. Jag försöker att inte träffa folk i grupp. Jag var sjuk under påsklovet, förkyld och hade ont i halsen och huvudet, då blev jag orolig. Man ska nog inte underskatta den här sjukdomen.

Först var jag orolig för min mamma. Att hon skulle förlora jobbet, men nu kan hon jobba hemma så det känns bra. Jag tänker en del på samhället och att många kommer gå i konkurs och bli arbetslösa, det känns jobbig att tänka på.

Jag tror och hoppas att det i slutet av året kommer allt börja förändras mot att bli som vanligt. Men det vore väldigt tråkigt om man behöver vara isolerad under sommaren, att inte kunna bada eller träffa kompisar.

Tillbaka till porträttkatalogen