Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Mattias Frammin jobbar på ambulansen i Mölnvik, ett arbete där trycket är hårt under pandemin: ” Jag känner mig ganska trygg, vi har bra utrustning och bra skydd och jag har märkt att många har blivit mer solidariska.”

Ambulanspersonalen har tillgång till god och säkert skyddsutrustning.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Jag upplever att jag blir sedd på ett annat sätt både i jobbet och privat eftersom jag jobbar i ambulansen. Folk frågar hur vi har det och om många är sjuka, om vi har mer jobb än vanligt, hur det ser ut på sjukhusen, om vi har bra skyddskläder? Det är många som visar stor omtänksamhet, till och med grannar har ringt och frågat hur jag mår. Helt plötsligt märks vi och är viktiga. Det är fantastiskt.

Vi får mycket information på jobbet och dagliga uppdateringar. En del konkreta saker har också ändrats. Vi får till exempel inte umgås med brandpersonalen, som vi brukar. Vi får inte träna inomhus, knappt utomhus heller, för att vi ska kunna avgöra om vi har symtom eller om det är träningsvärk. Vardagen har blivit konstig,

Jag känner mig ganska trygg, vi har bra utrustning och bra skydd. Ibland är jag lite orolig för att ta hem smittan till familjen, men all information gör mig ganska lugn. Jag är inte särskilt orolig som person, men min mor uppe i Hälsingland är jätteorolig för mig eftersom jag är rätt utsatt i mitt jobb.

Vi tänker mer på säkerhet nu. I vanliga fall får man jobben, åker dit och går in direkt. Nu ringer vi ofta patienterna på vägen och ber dem komma ut om de orkar. Om de uppfyller vissa symtom måste vi ta på oss skydd innan vi går in, det kan kännas konstigt för både oss och för de vi ska hjälpa eftersom det tar ganska lång tid.

Många är sjukskrivna nu eftersom man är hemma vid minsta symtom så det blir många lediga arbetspass om man vill jobba mer. Hittills har jag inte blivit beordrad att jobba men behovet är stort och det är ett hårt tryck på oss som jobbar.
Jag tror att pandemin kommer fortsätta ett tag till, tyvärr. Jag tror inte det lugnar ner sig till sommaren och jag är orolig över att det kommer medföra sociala problem, arbetslöshet och ekonomiska problem. Utsattheten påverkar oss på flera sätt och jag har märkt att många har blivit mer solidariska. Vi-känslan har ökat, man visar mer omtänksamhet och man ser varandra på ett annat sätt. Det är mycket mer hjärta i allt, både i vården och allmänheten. Det tror jag kommer fortsätta i framtiden.


Tillbaka till porträttkatalogen