Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Mojje Adlertz arbetar på covid-19-intensiven på Södersjukhuset.

Cykelturen från hemmet i Gustavsberg till SÖS ger både frisk luft och motion, något som hjälper Mojje Adlertz att klara det tuffa arbetet på intensivvårdsavdelningen.

Utanför en intensivvårdssal på SÖS covid-19-intensiv står en vagn med skyddsutrustning.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Jobbmässigt har jag fått, jag vet inte hur många nya arbetskamrater. Vi var ju tvungna att bli många fler eftersom det bara vällde in patienter. Det kom folk från väldigt många andra avdelningar som skulle in på intensiven. Det är jättemånga läkare som har kommit till oss, som också blivit inkastade, och som inte heller har kunnat jobbet. Vi fick också stänga en avdelning och flytta in på ett annat ställe för att det behövdes större rum till alla respiratorpatienter. Normalt har vi tio respiratorer på intensivvårdsavdelningen på SÖS, nu har vi cirka 50 stycken.

Vi blev inslängda i helt nya rum och nya lokaler där det vanligtvis är operationssalar, i dem finns det inget vatten så vi kunde inte tvättat patienterna på samma sätt som vi brukar. Vi fick också helt nya rutiner när det gäller på och avklädning av skyddsutrustning.

För mig personligen har det funkat väldigt bra, jag har jobbat på många olika avdelningar och är van vid förändringar. Och fast vi blivit så många fler och många som inte vet vet var saker finns eller hur jobbet brukar göras så har vi hållit modet och stämningen uppe. Alla har varit så positiva och vänliga.

Det har varit vidrigt med patienterna som har covid-19, vi har inte vetat hur vi ska behandla dem och sjukdomsförloppen har gått väldigt fort. Det har varit trång, svårarbetat och väldigt många har dött. Handhavandet av de som har dött har varit helt annorlunda, ovärdigt. Att lägga döda personer i säckar och att inte anhöriga fått komma och ta farväl…

Det har blivit en slags avhumanisering, det har varit som löpande band att ta hand om alla de här patienterna. Eftersom vi har vi behövt lägga dem på mage större delen av dagen så har vi inte heller fått samma kontakt. Det är så vidrigt att se, det blir liksom bara ett kroppsberg när man inte ser ansiktet på dem. När man ligger så, så måste tarmarna hållas igång och de har fått ha en slang upp i rumpan för att avföringen ska kunna rinna ut. Det har varit en väldigt makaber syn.

I vanliga fall med patienter i respirator så rakar vi dem, klipper naglar och sköter om dem, vi lär känna dem även fast vi inte kan prata med dem och man börjar tycka om dem. Nu är de bara som stora köttberg. Och så har förloppet varit så snabbt och oförutsägbart.

Vi hjälps verkligen åt och pratar jättemycket med varandra för att hantera den här känslan. Vi har också stöd från våra chefer och tillgång till psykolog om vi behöver det. Jag känner att jag själv har blivit tusen gånger duktigare på det jag gör, jag har ju varit tvungen att vara säker när det har kommit så mycket folk som inte är vana. Jag har blivit supereffektiv.

Det går bra så länge man är där men när man åker hem är man fullständigt dränerad och orkar inte umgås eller ens prata med någon. Jag bor själv och det har nog varit räddningen. Jag tycker ändå att jag har klarat mig bra, jag har kunnat vårda mig själv, gå i skogen och vila.

Nu har restriktionerna släppt lite, så jag har börjat kunna träffa mina barn och barnbarn.

Något som känns otroligt positivt i det här är att vi har fått otroligt mycket cred, först och främst från våra chefer. Vi har också fått mat och dryck från olika restauranger, det har inte varit någon brist. Däremot har vi haft brist på skyddsutrustning och sjukvårdsmaterial, det är lite läskigt. En riktlinje vi har är att vi ska byta vissa filter varje dag, men när det inte finns några kan man inte byta. Så har det varit. Och man vet ju inte hur länge filtret håller.

Jag har inte varit sjuk, men många av mina kollegor har varit sjuka, supersjuka. Jag är ändå inte orolig för att bli sjuk, då hade jag inte kunnat jobba på intensiven. Vi är också vana eftersom vi har så mycket äckliga bakterier och smittor som kommer. Däremot har vi börjat fundera på och prata om vad man utsätts för med saker som exempelvis handsprit och dålig ventilation, vi vet inte hur det kommer påverkas oss i framtiden. Eller att arbeta med skyddsmask och så vidare. det kan ju komma saker på sikt om det här fortsätter länge, det kan jag oroa mig över. Ingen vet och ingen kan säga att det här är ofarligt.

Det jag känner någonstans är att jag tror att världen kommer stanna upp och fundera på vad vi håller på med, det är som en näsbränna över vårt sätt att leva, vår överkonsumtion. De flesta som har blivit värst drabbade är de gamla och de överviktiga och de som har multisjukdomar, då kan man fundera på om vi ska vårda alla hur länge som helst. Är det vettigt, kroppen kanske bara orkar leva tills man är 75, vi kanske har lurat den att leva längre för att vi kan?

En annan sak jag tänkt på är att det är så lätt att skjuta upp att ses till exempel, och nu när man märker att det inte går så tänker jag att jag ska ta vara på dagarna och livet bättre. Att vi ska måna mer om varandra. När det blir kris känns det som att folk mobiliserar och ställer upp för varandra på ett helt annat sätt.

Jag tror att det kommer ta jättelång tid innan det går över helt, även om den snabba smittspridningen har börjat lägga sig. Jag tror att många kommer att dö i covid-19, många blir ruskigt sjuka av det här viruset så jag tror man kommer behöva öppna covid-19-avdelningar på flera ställen. Det är flera hundra patienter bara på SÖS som ligger inne nu med covid-19, som vårdas, men inte intensivvårdas. Det måste man ha backup för i fortsättningen, för om de patienterna börjar krokna, då går det skitfort.

 

Tillbaka till porträttkatalogen