Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Per Johnsson på Gustavsbergs bibliotek känner en utsatthet i jobbet men är samtidigt lättad över att inte behöva oro si över att förlora arbetet.

Per Johnsson är bibliotekarie på Gustavsbergs bibliotek, där en av åtgärderna för att minska risken för smittspridning är att man har satt upp plexiglas framför diskarna

Per Johnsson hanterar oron och ovissheten genom att promenera och att läsa dagstidningar.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Framför allt har pandemin påverkat mig socialt. Privat träffar jag betydligt färre människor, men professionellt känner jag en ganska stor utsatthet, både för egen del och för risken att jag ska utsätta andra för smitta. Ibland känns det som att vi är perfekta smittspridare, det är mycket folk här på biblioteket, vi träffar många människor och skulle kunna fungera som kommunicerande kärl för smittan. Det pratar vi om i arbetsgruppen, särskilt eftersom väldigt många äldre människor har frekventerat biblioteket. I början var det snarare fler äldre som kom hit och fortfarande spankulerar 90-åringar in. Det är både bra och lite oroväckande.

Jag kan känna lite avund inför de som har möjlighet att arbeta hemma, eller för den delen är korttidspermitterade men jag känner också lättnad för att jag inte, åtminstone kortsiktigt, behöver bekymra mig för att förlora mitt arbete.

Hela situationen ger en overklighetskänsla, som ändå börjar normaliseras. Jag tänker att det är så med människor, vi anpassar oss. Min generation har varit väldigt skyddad, inga större katastrofer har inträffat under min livstid, så ska man se något positivt i det här är det att vi får perspektiv. Tidigare generationer har påverkats av världskrig och man har fått anpassa sig i stor utsträckning. Det kan finnas ett värde i att allt inte är självklart, att man inte alltid kan bestämma och ha kontroll.

Vi har gjort ganska mycket förändringar i verksamheten, men gradvis. Dels fysiska, som att minska antalet sittplatser, vi har stängt av alla offentliga datorer utom en, för att minska arbetet med hygien för vår del, vi har satt upp plexiglasskydd framför våra diskar och affischerat om handtvätt och avstånd. Och vi har dedikerat en toalett på varje plan att vara en handtvättstation. Dessutom har vi gjort organisationsförändringar och erbjuder hemkörning, eller att kunna hämta böcker utanför, till personer i riskgrupper och de som är bekymrade. Vi har tagit bort förseningsavgifter och beslutat oss för att vara mer lyhörda och underlätta för människor under krisen.

En av mina kollegor har varit ute med ett mobilt cykelbibliotek, det är något vi planerar att fortsätta med. Vi har också kört ut till förskolor och i förra veckan var vi på Gustavsgården och lämnade över lite böcker som var utgallrade och informerade om våra andra tjänster.

I början var jag väldigt obekymrad, det har ju blossat upp en del sjukdomar de senaste tjugo åren, som sedan inte har blivit så allvarliga. Jag tänkte nog att det här skulle bli på samma sätt, ett bloss som slocknade ganska snabbt, men med tiden har min uppfattning förändrats. Jag är inte direkt orolig för egen del, däremot känner jag oro för andra runtomkring mig och för hur sjukvården ska klara av situationen, att de inte ska tvingas prioritera bort människor som normalt skulle kunnat klara sig.

Nu börjar jag känna en frustration över att inte kunna planera till exempel resor både utom såväl som inom landet eller sociala aktiviteter. På ett plan vill jag gärna ha någon slags tidshorisont, det mesta är ju lättare att hantera om man vet hur länge det ska pågå. Det här vaga tidsperspektivet är mer svårhanterat. Samtidigt börjar jag resignera en aning, det får väl ta den tid det tar. Det blir en slags normalisering; om jag inte kan jag inte få något svar får jag kanske luta mig tillbaka och göra det bästa av situationen? Mitt sätt att hantera oron och ovissheten är att promenera och att läsa dagstidningar, jag blir lugnare av att ta del av nyheterna och få till mig det blandade innehållet i dagstidningarna.

Det ska bli intressant att se hur mycket det här kommer påverka samhället, kommer vi gå tillbaka till hur vi levde innan eller kommer det bli mer genomgripande förändringar i hur vi lever? Det finns ju spekulationer om att det här kan ge öppningar i klimatfrågan och andra positiva effekter.

Jag har också funderat en hel del på om och hur detta kommer att påverka såväl samhällets, men också individernas, fysiska och mentala beredskap för det som i någon mån är oplanerbart. Bara det här att man kanske inte kommer ta saker för lika självklara längre kanske är en möjlighet till förändring som kan vara bra, men jag är inte helt säker. Jag märker också i min omgivning och hos mig själv, att det finns en längtan efter att ta igen allt man har förlorat nu, det kan jag förstå samtidigt som jag inte tror att det kommer vara så bra. Jag hoppas nog att vi, som samhälle, kommer att visa mer återhållsamhet framåt.

Tillbaka till porträttkatalogen