Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Ragnar Flink på verandan på Skeviks gård.

Ragnar Flink, delägare och VD på Blå Blom och Skeviks gård, tror och hoppas verksamheterna ska klara krisen.

Oavsett pandemi eller andra kriser behöver grisarna på Skeviks gård sin vanliga mat och omsorg, berätta Ragnar Flink.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Jag verkar ha fått viruset själv, det är inte bekräftat men jag antar det eftersom jag har varit sjuk i tre veckor. Jag kunde inte heller fira min 50-årsdag enligt plan, det är de världsliga sakerna. Men det mest påtagliga är påverkan på verksamheterna.

Efter att vi hade ett rekordår förra året hade vi inbokningar som gjorde att 2020 såg ut att bli ännu bättre, så vi började året med känslan av att vi hade väldigt mycket vind i seglen. Den elfte mars började avbokningarna komma på riktigt, både mycket för mars men värst för april och maj där vi knappt har en enda konferensgrupp kvar. Vi har tappat ungefär 90 procent av vår omsättning. Vi har permitterat all personal och tar del av det paketet från regeringen. Vi har också sagt upp halva personalstyrkan.

Det känns jättetråkigt och är en stor kontrast mot vår personalkickoff i februari där vi målade upp nya visioner och det var ett jädra pepp i hela företaget.

Det känns hemskt att behöva säga upp folk, speciellt när vi inom loppet om bara en vecka gick från vind i seglen till – nu går det åt helvete. Alla i personalen är superfina människor och några som jag behövt varsla, har jobbat hos oss i nästan tio år. Redan i början på mars hade vi en magkänsla om att det skulle kunna gå riktigt dåligt så vi hade börjat skissa på en plan. Men man är aldrig riktigt förberedd och det blir ändå en sorg. Däremot satt vi inte och väntade in, utan vi korttidspermitterade och varslade direkt för att spara pengar i företaget, det tror jag var en liten räddning. På ett sätt är det tragiskt, men i grunden handlar det om att rädda företaget och i förlängningen även jobb.

Eftersom maj normalt är en av våra bästa månader är det bekymmersamt. I maj har vi oftast jättemycket gäster hela tiden och det görs mycket bokningar för hösten och det ser vi inte nu heller. Vi hoppas och har stor tro på att det ska vända, men att alla våra gamla kunder ska komma och konferera hos oss i höst har jag svårt att se. Därför tror jag att återhämtningen kommer bli ännu tuffare än den här perioden.

Samtidigt är jag en obotlig optimist så trots att den här krisen är skitjobbig nu, så tänker jag ändå att det här kommer att gå bra.

När man har varit sjuk i tre veckor med symtom som kommer och går och samtidigt blir överhopad av skräckartiklar från media, så är det klart att det också kommer en oro över sjukdomen, tänk om det drabbar mig sådär hårt? Rent psykiskt är själva sjukdomen mer jobbig än jobbet just nu, även fast jag tror att jag kommer bli frisk snart. Och så ska man hålla en positiv och god min inför barnen, inte vika ner sig alltför mycket och stå upp när det blåser hårt.

Mina föräldrar är 78 år och har levt ett långt, hälsosamt och friskt liv och är aktiva så jag tänker att de kommer klara det här men ibland slår mig tanken; vad händer om de blir sjuka? Jag kan också oroa mig över mina svärföräldrar, som är i 70-årsåldern. Jag tycker synd om alla gamla som vankar runt i sina hem i den här karantänstiden, det är en påtaglig känsla som jag tycker är lite skrämmande. Hur länge ska de behöva ha det så, tills det kommer ett vaccin om kanske ett år, kommer de hinna gå bort innan man ses? Nu plötsligt börjar man tänka på sådant som man annars inte hinner med i livet. Det kanske är nyttigt, kanske kommer man värdesätta sådant mer efteråt?

Jag hoppas och tror att våra verksamheter ska klara krisen, leva och blomstra och att mina nära och kära ska hålla sig friska och att jag om ett år tänker: vilken härlig vår och sommar vi har framför oss. Nu har jag mest ett överlevnadstänk.

 

Tillbaka till porträttkatalogen