Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Viktor Sand är en av musikerna från Kulturskolan som bjuder de boende på Gustavsgården på en mycket uppskattad Valborgskonsert.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Precis som för de allra flesta i mitt privata liv har jag naturligtvis en oro: Hur kommer det gå för samhället, hur kommer arbetssituationen och den allmänna livssituationen för människor påverkas? Det blir en skakighet för alla tror jag, att inte veta vart vi är på väg och vad som kommer att hända.

Personligen känner jag oro för familj och nära, som min mamma och pappa, som är i åttioårsåldern. Lyckligtvis är de isolerade på ett bra ställe. Det är svårt att ta in det som händer, vi läser om det, men vi kommer inte nära. Och om vi kommer nära så har det gått för långt.

För min egen del känner jag ingen oro för att bli sjuk, händer det så händer det. Jag följer de direktiv som finns och hoppas på det bästa.

Mitt jobb har två delar, frilansbiten som jag levt på i många år, är nästan helt död. Alla spelningar på teatrar, föreställningar och turnéer, allt har försvunnit. Utom Let´s Dance, det är det enda jobbet som rullar fortfarande. Jag har haft lite tur eftersom jag de senaste åren också jobbar på Kulturskolan. Vi har fått veta att vi kan flyttas till annan verksamhet om vår verksamhet kan undvaras och man behövs någon annanstans i kommunen. Det är något man får acceptera och vara ödmjuk inför i en sådan här speciell situation. Men jag tror inte det kommer hända eftersom vår verksamhet fyller en väldigt viktig funktion.

Jag undervisar barn enskilt eller i små grupper så allt har rullat på precis som vanligt. Det är lite märkligt, men min känsla är att så mycket har stängt ner och när barnen får tid över så känns det som att det finns ett större sug, ett behov av att komma och spela. De vill verkligen inte att det här också ska försvinna.

Vi försöker driva vår verksamhet på Kulturskolan, som att man är med i en större gemenskap, som barnen och ungdomarna även ska ta med sig framåt i livet. På påsklovet hade många av eleverna planerade resor som blev inställda, så jag frågade om de skulle vilja ha tillgång till lokalerna och fick ett stort gensvar. Jag var egentligen ledig, men jag gick dit och var där i två dagar. Nu när corona finns är det som att suget har blivit större, man vill göra något och det kommer från ungdomarna. Oftast har vi planerad lägerverksamhet, nu kom det spontant och vi kunde möta det: Kom hit och gör något, vi spelar lite, vi går ut och tar en frukt. Det kändes nästan som att vi hade en spontan fritidsgård, det var jättehärligt.

För mig var det här viktigt, det bottnar i mitt eget utövande och vad det betyder för mig. Jag brinner för att musicera och umgås och att skapa ytor för kreativitet. Det var enkelt för oss och mig att erbjuda det här och det kändes jättefint att vara med och underlätta för ungdomarna att hitta sin egen kreativitet. Det var också en glädje, och i en sådan här situation är det viktigt att kunna ”motionera” sig på alla sätt, fysiskt och mentalt, så att man inte fastnar i negativa tankebanor. Även när vi läser och ser väldigt mörka saker måste vi kunna zooma in och zooma ut för att inte stelna och fastna i att inte våga göra någonting, Vi behöver rörelse och glädje extra mycket i svåra tider.

Tillbaka till porträttkatalogen