Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Pierre Egholt räknar med att hans inkomster denna säsong kommer bli ungefär hälften av de normala.

Många tycks vilja vara ute i naturen och Pierre Egholt förbereder för att det kommer komma en hel del kunder trots pandemin.

Vid en uthusvägg på Kajakeriet väntar paddlar redo för hugade besökare.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Det tog tvärstopp direkt för de mässor och utställningar jag hade förberett mig för att vara med på i mitt jobb med Kajakeriet. Även mitt vinterjobb på GIH stängdes ner och flyttades över till distans. Sedan 25 år har jag två jobb och en sak jag har försökt få igenom länge, att digitalisera arbetet på GIH, förverkligades nu snabbt. Massor av saker drogs igång, bland annat har jag i många år pratat om att ha digitala möten, nu blev det verklighet, det är positivt.

Mässorna hade jag betalat i förskott, det var en stor investering ekonomiskt men också arbetsmässigt, så det har påverkat mig ekonomiskt och jag fick tänka om. Min fördel är att jag har ganska låga fasta kostnader och det har gjort att jag klarar bortfallet utan större problem. Jag har också alltid försökt leva så att jag jobbar ihop pengar innan jag investerar och har aldrig haft skulder i företaget. Så det är ändå ganska stabilt.

Jag är inte orolig för att bli sjuk själv, jag försöker göra det bästa av varje dag. Jag lever med sviter efter borrelia sedan 19 år och det går upp och ner, det har jag lärt mig att leva med. Det har gjort att jag tänker positivt, därför har inte det här viruset bekymrat mig.

Mina föräldrar är gamla och har varit isolerade sedan början av pandemin, min syster åker dit med mat, så jag är inte så orolig för dem heller. Det blir inte bättre av att oroa sig tänker jag.

När skolorna har fått nya riktlinjer har det varit olika hur man tolkat dem. Många skolklasser, som brukar komma hit, har avbokat, medan andra skolor gör andra tolkningar eftersom det är utomhusverksamhet, och kommer ändå. Tidigare år har jag haft väldigt mycket kunder från olika utbildningar och många utbytesstudenter, de visar alltid stort intresse för den svenska skärgården. Det gör även utländska turister och på senare år har det blivit ett stort uppsving med utländska kunder. Nu har jag inte sett till en enda utländsk kund.

Däremot kunde man direkt se att Björnöparkeringen var fullbokad mycket tidigare än vanligt efter att pandemin slog till. Det var en stor skillnad och det verkar som att många vill vara ute i naturen mer även om vädret har stoppat upp lite. Folk ville till och med parkera hos mig för att det var fullt på parkeringen vid naturreservatet.

I Kristi himmelsfärdshelgen var det jättemycket mer folk ute än vanligt, så jag tror att jag kommer ha en hel del kunder även om jag räknar med att det kanske blir hälften av de inkomster jag brukar ha. Jag kommer att få anpassa mig, det kommer inte bli så fett men jag får jobba med det jag har.

Häromdagen satt vi i vår yurta och diskuterade effekterna av krisen. Det har varit ett intressant förlopp, förr var man ju van vid att det var lite fattigt och att man fick kämpa, sedan har det varit en tid med mycket välfärd, som vi vant oss vid. På det sättet kan det här vara lite positivt, att vi ser att vi måste förbereda oss och leva mer hållbart. Jag tror att det här kommer påverka alla länge, det är en tankeställare att vi är inte så skyddade som vi har trott. Vi måste börja tänka mer hållbarhet och jobba mer lokalt, det här köp och slängsamhället och resandet vi har vant oss vid kommer inte funka. Systemen är väldigt sårbara, det är tydligt.

Man får se om det blir som vanligt igen, det beror på vad som händer med viruset, om det förvärras eller om det går tillbaka. För många i världen har det drabbat hårdare och på närmare håll, det förändrar förstås upplevelsen. I och med att det inte är något man kan ta på så är det svårt att veta hur allvarligt det är, innan man har sett konsekvenserna konkret. Det har ännu gått så kort tid, det är svårt att veta vart det kan ta vägen.

Tillbaka till porträttkatalogen