Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Pandemin har medfört att Sofie Öhman kan fokusera helt på sitt arbete på Nacka Värmdö Kvinnojour.

Det blir många, långa hundpromenader för Sofie Öhman, nu när hon gör en stor del av sitt arbete hemifrån.

Handsprit har blivit ett naturligt inslag även i Sofie Öhmans vardag.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Privat har den inte påverkat mig jättemycket, jag tänker att vi är priviligierade här på Värmdö som kan vara ute mycket. För mig blir det många, långa hundpromenader nu. Jag har två jobb, i det ena där jag jobbar med kurser och föreläsningar inom kommunikation och förändringsarbete, har det tagit tvärstopp. Å andra sidan gör det att jag kan lägga allt fokus på mitt arbete med kvinnojouren och det är bra eftersom våra stödsökanden är i riskgruppen för att utsättas för mycket mer våld när de eller deras partner kanske inte kan gå till jobbet.

Vi märkte inte någon skillnad på vår jourtelefon på kvinnojouren under första månaden, men sedan ringde det mindre och vi funderade på varför. Man har pratat mycket om att det kan ha varit svårt att ringa om den som utsätter en för våld är hemma hela tiden. Vi vet inte säkert varför, men om man lutar sig mot statistiken är det lika mycket våld.

Redan förra året visade statistiken att socialtjänsten gör färre placeraringar i skyddade boenden. Socialsekreterarna säger att det beror på ekonomi och konsekvensen tycks vara att ribban för att bli placerad i skydd har höjts. Vi har behövt stänga våra skyddade boenden för att de inte bär sig ekonomiskt men vi försöker möta behoven genom att öka tillgängligheten på vår mottagning. Under pandemin har vi fysiska möten på vår mottagning i Nacka Forum och vi genomför även stödsamtal via telefon eller skype nu. De senaste veckorna har vi märkt en svag uppgång av telefonsamtal och även ökat behov av stöd på mottagningen.

Vi har många, långa samtal, samtidigt som vi vet att det finns folk som är utsatta varje dag men som inte ringer. Det är otroligt frustrerande.

När man frågar om det är någon särskild anledning till att de kommer till oss nu då kan de svara: ”Det har blivit lite mycket just nu”.

Normalt kan de vara utsatta för våld varje helg men nu är de utsatta 24-7. Att vara hemma med någon som utsätter en för våld, när det latenta våldet finns närvarande hela tiden, gör att man alltid har en stark oro. Under pandemin blir de fast i hemmet, i våldet de utsätts för. Det blir värre, de lever med våldet, hotet och oron hela tiden. I vanliga fall är rutinerna en lättnad, att gå till skolan eller jobbet och vara ifrån personen som utövar våld mot dem. Det kan innebära att de kanske söker stöd tidigare, när de utsätts för våld mer kontinuerligt, men det kan också innebära att de bryts ner fortare. Kanske kommer de aldrig tillbaka till jobbet igen.

Vi vet inte hur det påverkar på sikt och jag blir upprörd, arg och ledsen för att det är så många som behöver genomlida det här.

Vi har pratat om att göra mer uppsökande verksamhet och nu ska vi börja ett samarbete med vår hyresvärd Rodamco, som sätter upp klistermärken på toaletterna i Forum, för att förenkla för våldsutsatta att få kontakt med oss. Vi är också på gång att starta en chattfunktion, allt för att de som behöver det ska kunna komma i kontakt med oss lättare.

Det är också extra frustrerande just nu att Värmdökvinnor inte kan få stödsamtal hos oss längre. Om de ringer till oss lyssnar vi förstås, men sedan måste vi hänvisa dem till Socialtjänsten. Och det finns ofta en tröskel mot det, eftersom det blir en annan insats än det kvinna till kvinna-stöd, som vi kan ge.

Jag tänker att det finns en risk att statistiken efter pandemin tyder på att våldet minskar, men att det egentligen handlar om att kvinnorna och barnen inte lyckas eller har möjlighet att komma i kontakt med hjälp. Då kan det bli så att tjänstemän uppfattar det som att behovet har minskat och att man fattar beslut om att minska resurserna. Men särskilt i kristider gäller det att inte släppa taget, vi måste fortsätta informera och vara tillgängliga för våldsutsatta. Vi behöver fortsätta stå på barrikaderna.

Om våldet skulle upphöra är det ju bra, det är vårt mål, men så ser nog inte verkligheten ut. Det finns inget som tyder på det.

Jag är inte själv orolig för pandemin eller för att jag eller någon av mina nära och kära ska bli sjuka, jag håller avstånd och följer rekommendationerna. Däremot blir det ingen som kommer hit till oss på besök till sommaren, så det blir tomt.

Jag är så naiv att jag tror att det sakta men säkert kommer minska, men att det här med pandemier kanske är det nya läget i världen. Kanske leder pandemin till att man uppskattar livet som det är och jag hoppas att det ska leda till något positivt för de som har jobbat på. De i vården, som vi applåderat för klockan åtta på kvällarna, och alla pedagoger i förskola och grundskola som gått till jobbet som vanligt och hållit Sverige igång.

Jag tror vi kan lära oss något positivt av det här och vara bättre rustade framåt.

 

Tillbaka till porträttkatalogen