Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Göran Olsén på sitt kontor i Hänkelhuset, Gustavsbergs Konstcenter: Jag har jobbat under hela krisen. Om jag hade suttit hemma så hade jag nog inte levat vid det här laget, säger han.

Göran Olsén tittar till en av ugnarna i ugnshallen i Chamottehuset.

”Jag är noggrann med att hålla tvåmetesdistansen och jag har alltid en flaska handsprit i byxfickan", säger Göran Olsén.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Jag är inte rädd men skräckslagen, för bilden som målas upp av sjukvårdsdirektören i Stockholm och för att det nog inte är den sista pandemin. Jag har jobbat under hela krisen, jag är änkling och om jag hade suttit hemma så hade jag nog inte levat vid det här laget. Däremot har jag varit väldigt försiktig och hållit tvåmetersdistansen. Känslan har varit märklig och overklig eftersom det är så tyst här i fabriken nu. Och det är mycket färre personer här.

Jag har passat på att göra sådant som annars inte blir av och jag har varit en del vid ugnarna. Alla konstnärer här vet att jag är en ”högriskperson” på grund av min ålder, så när jag kommer flyttar de sig. De har respekt för risken och vill inte smitta mig.

Jag vill inte ha`t (corona), till varje pris, men jag är inte rädd. Jag har bara inte tid att bli sjuk, det kommer en ny ugn i veckan som jag måste vara här och ta emot. Jag har alltid sprit i fickan och vi har satt upp handsprit på alla toaletter och uppmanat folk att följa myndigheternas riktlinjer. I början blev det ett utbrott här bland konstnärerna och vi tror att flera har varit sjuka, men vi vet ju inte säkert att det är corona de har haft.

Innan jag lägger mig brukar jag lyssna på radion varje kväll, men en kväll hörde sjukvårdsdirektören i Stockholm när han sa: ”Nu är stormen här”. Det var så dystert, så nu har jag slutat lyssna på radion innan jag ska sova. Jag är nog lika orolig och förskräckt som de flesta, jag är inte rädd men skräckslagen. Det räcker att jag tillbringar mycket av helgerna ensam.

Jag får lov att besvära min dotter med saker som jag är van att sköta själv, hon handlar till exempel åt mig. Det känns inte så farligt, hon gör det med glädje, men det känns konstigt att skriva en lapp med vad jag vill ha. På luncherna brukar jag beställa mat från Bistron eller från R&R och när jag hämtar så knackar jag på fönstret så kommer de ut med maten.

För min del längtar jag efter första resan till Värmland, som jag brukar göra varje år, men nu känns det osäkert om det blir av. Man vill ju inte bli sjuk där uppe och ställa till med något. Jag tror ändå att det värsta kommer att ha avtagit till i mitten av maj. Jag vill gärna tro det, så man kan åka dit utan att skämmas.

Jag trodde inte att vi var så dåligt förberedda som vi var; Bergasalen är helt förfallen och beredskapsförråden är borta, vi måste kosta på oss att ha förråd och beredskap. Och jag hoppas att kineserna slutar äta fladdermöss och hundar om det är så att de verkligen gör det. Det blir nog inte som vanligt igen på länge, men jag tror att alla vi som är förnuftiga, kommer att tänka till mer efteråt. Det är ingen som tror att det här är sista gången.

Tillbaka till porträttkatalogen