Pandemiåret på Gustavsgården

Under lite mer än ett år har världen och vardagen varit annorlunda för oss alla. Allra mest påverkade av Coronaåret som gått har våra äldre varit. Vi besökte Gustavsgården för att prata om livet under pandemin.

Det är tyst och stilla i C-husets matsal när vi välkomnas av Marie Halvardsson, undersköterska, och Svante Johansson, boende, på Gustavsgården. Vi bär alla skyddsutrustning och placerar oss på behörigt avstånd från varandra. Svante och Marie har likt oss andra levt med pandemin i drygt ett år. Gemensamt har dom upplevt året inifrån Gustavsgården. Ett år kantat av ovisshet, rädsla och sorg. Men också av erfarenheter, lärdomar och känslan av att finna glädjen i det lilla varje dag. Svante fyller 90 år i sommar. Han är född och uppvuxen på Värmdö, har gått i Viks skola och har kört buss i närområdet i 36 år. Han kan sitt Värmdö och visste med säkerhet att han ville till just Gustavsgården när benen började svika. I år har han bott där i två år.

– Jag har verkligen inget att klaga på här, det är väldigt fin service kan jag säga. Jag kan inte få det bättre, intygar Svante först när jag börjar med att fråga om året som gått.

Svante berättar att han inte kan dansa längre, men att han har uppskattat att umgås i de gemensamma utrymmena och att lyssna på musiken. Det, och besök från nära och kära är något han saknat under året. Marie fyller i att det blev en stor skillnad för de boende när Guldkanten fick upphöra med sina aktiviteter, något som vanligtvis är en stor del av de boendes vardag. För personalen var det först den ovisshet och rädsla som hela världen inledningsvis upplevde som gav störst avtryck, både i arbetsgrupperna och bland de boende. Att inte kunna svara på frågor och att inte själv kunna reda i ovissheten. Att vänja sig själv och de boende kring skyddsutrustning och nya, skärpta hygienrutiner. Och att hantera sjukdom, dödsfall och sorg.

– Idag är alla som vill vaccineras vaccinerade på Gustavsgården och sakta men säkert börjar framtiden ljusna.

– Det har varit viktigt för oss att försöka behålla normaliteten för de boende i den här kaosartade vardagen, berättar Marie. Att hålla rutiner i den mån det varit möjligt, att leva på så mycket det gått. Och vi i personalen har i vår tur fått fantastisk stöttning från våra chefer. Vi har hjälpts åt, helt enkelt. Men stundvis har det varit tufft berättar Marie. För utöver de uppenbart svåra med pandemin, har det varit lite extra svårt att stötta de boende till en normal vardag när dom i perioder varken fått lämna sin lägenhet, ta emot besök, eller ha fysisk närhet. Samtidigt menar Marie att dessa komplexa, svåra och nya situationer även tillåtit Gustavsgården att växa.

– Vi har fått en fantastisk sammanhållning under det här året, i alla led, från personal till boende och chefer. Det har också starkt bidragit till att vi orkat ta oss igenom detta tillsammans. Och trots pandemin har vi verkligen lyckats ha roligt ihop, och kunnat skratta med varandra i vardagen. Idag är alla som vill vaccineras vaccinerade på Gustavsgården och sakta men säkert börjar framtiden ljusna. Nyligen öppnade sittgympan upp i små grupper och de boende får ta emot bokade besök i mindre skala. Svante menar också att de striktare hygienrutinerna som personalen löpande utbildats i även bidragit till att han själv lyckats trolla bort vissa ”ungkarlstendenser”. När jag frågar Svante vad han längtar mest efter att ta del av när pandemin är över svarar han:

– Att kunna få ta emot alla sina bekanta igen. Och att få komma ut på vägen förstås, handla lite och så. Sommaren stundar ju!