Talande webbLyssna

Denna artikel publicerades ursprungligen Vårt Värmdö nr 3 2018

Skyddsrummet blev populär festlokal

För alla äldre Gustavsbergare är Bergasalen en smått mytisk plats. Här har ”alla” dansat som unga och sett dåtidens storheter, som Tumba och Stickan Pettersson, Hep Stars och Fred Åkerström, landshövdingen och jultomten, ja till och med en levande apa från Skansen. Sen tystnade musiken, ridån plockades ner, inredningen försvann. Festen var slut. Bergasalen blev ett lager för bildäck och byggmateriel. Än är inte sista kapitlet skrivet och det finns flera förslag på vad Bergasalen skulle kunna fungera som i framtiden. Följ med på ett besök i ett av Värmdös mest fascinerande utrymmen.

Bengt Forssman från Gustavsberg får guida mig in i Bergasalen. Vi lånar nycklar av bilfirman som hyr lokalerna som Värmdö kommun nu äger, låser upp den fernissade trädörren och en tung järndörr och ger oss in i tunneln, jag – pirrigt förväntansfull, Bengt kolugn. Han har varit här förr, i flera år ryckte han in som vakt och allti-allo på ungdomsträffarna. Men Bengts tidigaste minne är Badkarsfabrikens julgransplundringar då Bengts pappa, som jobbade där, var tomte och kom åkande till Bergasalen på en spark, som var fullastad med godispåsar.

Innan Kvarnbergsskolan fick sin egen gympasal hade Bengt också gympa i Bergasalen. Ribbstolar var uppsatta på ena tegelväggen och plinten och bockarna ställdes åt sidan när det var dans och möten. Vi stannar till vid ett utrymme som sprängts in i berget rakt framför oss. – Tanken var att tryckvågen från en eventuell atombomb skulle ledas in här, rakt in i berget, och skydda människorFör alla äldre Gustavsbergare är Bergasalen en smått mytisk plats. Här har ”alla” dansat som unga och sett dåtidens storheter, som Tumba och Stickan Pettersson, Hep Stars och Fred Åkerström, landshövdingen och jultomten, ja till och med en levande apa från Skansen. Sen tystnade musiken, ridån plockades ner, inredningen försvann. Festen var slut.

Bergasalen blev ett lager för bildäck och byggmateriel. Än är inte sista kapitlet skrivet och det finns flera förslag på vad Bergasalen skulle kunna fungera som i framtiden. Följ med på ett besök i ett av Värmdös mest fascinerande utrymmen. na i Bergasalen, berättar Bengt. Han är född 1944 och minns hur verkligt hotet om ett atombombskrig kändes under kalla krigets 50-tal. Utrymmet kom istället att användas till p-plats för artister och andra besökare. Nu står här några risiga bilar, en tunna och annat bråte. Vi går vidare in i tunneln, passerar dörrarna som skulle skydda mot radioaktiviteten: den ena i halvmetertjock betong, den andra i järn. Det var här som Bengt brukade stå och ta emot besökarna vid ungdomsträffarna.

Invigdes 13 maj 1955

Redan när KF lät bygga atomskyddsrummet ingick det i planen att Gustavsbergs kommun skulle få använda den som samlingssal i fredstid. Vid invigningen 13 maj 1955 överlämnades Bergasalen officiellt till socialkontoret som en lokal för ungdomsträffar. – Ventilationen i ett atomskyddsrum var förstås av högsta klass, här fanns absolut ingen fuktig källarkänsla, förklarar Bengt. Gustavsbergs kommun inredde tidstypiskt: gula tegelväggar, riktigt trägolv, en scen med vacker ridå av tyg som Bengt tror att Stig Lindberg designat, teakstolar och sanitetsporslin från KF. De första åren på 50-talet var programmet vuxet, framgår det av de rapporter från ungdomsträffarna som tidningen Gustavsbergaren publicerade. 13-14–åringar sjöng Egon Kjerrmans allsånger med texter som ”Säg inte nej, inte nej, inte nej, när jag ber dig kom till mig, kom låt oss sjunga som lärkan i skyn…”.

De spelade pingis, schack eller flipper innan Arne Lamrins orkester ”under stormande bifall tog estraden i besittning”. Brand-Johan pratade brandskydd, posten lönesparande och länkarna varnade för alkoholen. Och visst hände det att besökare vid danserna försökte smuggla in ”en aning för starka drycker” som Gustavsbergaren skriver, minns Bengt. – Många blandade ut cocacolan med sprit men min chef var påhittig. ”Nämen vad den där colan ser blaskig ut, du ska få en riktig av mig”. Då kunde ju ingen protestera, skrattar Bengt. På 60-talet hade tempot skruvats upp. Bengt minns hur han från kontoret spelade dåtidens engelska och svenska popband på grammofon och bandspelare, de unga twistade och rockade och lyssnade till ”riviga låtar” som något av de otaliga lokala källarpopbanden spelade live från scenen.

En del blev senare riktigt stora, som Robert Brobergs Skiffle Group och inte minst Hep Stars, som bokades när de inte var så kända men hade slagit igenom stort när det var dag för spelning. – Hep Stars på en ungdomsgård i Gurraberg! Trycket blev enormt. Folk bara vällde in, vi kunde inte ta betalt av alla, det var knökfullt, berättar Bengt. På söndagarna visades matinéfilmer med titlar som Krypande handen och Flygmalajen i flottan. Med hjälp av mentometerknappar röstade besökarna fram veckans topplista och kunde med lite tur vinna någon av de skivor som spelades. Även dåtidens stjärnor inom idrotten som höjdhopparen Stickan Pettersson och hockeygiganten Tumba tog sig tid att komma till ungdomsträffarna.

Mer udda var ett besök av en apa från Skansen. Skötaren berättade och visade bilder innan apan fick springa omkring och hälsa på besökarna. ”Båda verkade nöjda med släktträffen”, avslutar Gustavsbergaren vitsigt. Bergasalen var populär också bland vuxna, här firades 50-årsfester och hölls årsmöten, konserter, föreningsfester och föredrag. Vem som helst kunde hyra salen. Företag som mjölkföretagarföreningen bjöd in till ”husmodersafton” med matavsmakning och ”muntrationer” och KF hade välbesökta modevisningar. IN I BERGASALEN Bengt öppnar en sidodörr som leder in i teknikens allra heligaste. Det är en labyrint av gångar och utrymmen med aggregat, ventilationsrör, hydrofor, oljetank, dieselgenerator. Till slut går vi in i bergrummets hjärta – Bergasalen. Vilken besvikelse!

De gula tegelväggarna känns igen, men alla inventarierna är borta, till och med trägolvet som gav bra glid på danserna, inredningen i 50-talsköket där Bengt sålde korv, läsk och glass genom barluckan och väggarna till caféhörnan och båsen där man kunde vila ut. Inte heller scenen och ridån är kvar. Överallt står bildäck, byggmaterial och bråte. Mycket är rostigt, ett gammalt skåp täckt av mögel. – När de vita husen ovanpå Kvarn-berget byggdes för ett tiotal år sen bildades sprickor i berget, innan dess var det inte fuktigt alls här inne, förklarar Bengt. Just som vi försöker lyfta fram en av dåtidens teakstolar som Bengt spanat in bakom bråten, dyker en man upp. Han såg att porten inte var riktigt stängd och undrar vad vi gör. Reijo Törmes har en byggfirma och byggrejorna är hans. Det visar sig att även Reijo har fina minnen från Bergasalen.

Han kom till Gustavsberg 1969 från Kiruna. Då hade ungdomsverksamheten flyttat till andra lokaler och den finska epoken inletts. Finska föreningens danser på lördagarna var välbesökta, Reijo och hans fru Eila gick ofta hit. Även Bengt gjorde tappra försök att lära sig tango och humppa där man hoppdansar till snabb musik, medger han. I mitten av 70-talet var det roliga slut. En svår brand i en festlokal i Frankrike med många döda, blev en väckarklocka. Brandskyddet skärptes och Bergasalen, som saknade nödutgångar, stängdes direkt. Under några år hade Konsum sitt lager av köksvaror här. Flera olika aktörer har sedan huserat i utrymmet, men nu har Bergasalen återgått i kommunens ägo och i dagsläget hyr bilfirman den. Än är inte sista kapitlet skrivet.

Det har kommit in förslag från flera intressenter på vad Bergasalen skulle kunna fungera som i framtiden. Men Bengt och Reijo är skeptiska. Fukten och förfallet har gått för långt, lokalen är för liten och måste byggas ut och nödutgångar installeras. Ekonomiskt ohållbart för många projekt, tror de. När vi går mot utgången silar en ljusstrimma in genom den halvöppna dörren. Det känns symboliskt när vi stänger den bakom oss. Vemodigt? Nej det tycker ingen av dem. – Allt har sin tid – och minnena har vi kvar. Men en samlingslokal skulle vi behöva här i Gustavsberg, säger Bengt.

Text: Ussie Hjelm

0 kommentarer har registrerats
Lämna en kommentar
Lämna en kommentar